nären och etnografen E. W. Smiths bok, »The Golden Stool», samma år hölls den för evangelisk A-mission mycket viktiga Le Zoute-konferensen (i Belgien). Två Tanganjikamissionärers idéer har verkat på ett särskilt sätt stimulerande på denna diskussion. Bruno Gutmann (f. 1876), Leipzigmissionär bland dschaggastammen på Kilimanjaro, sökte utnyttja den afrikanska stammens »urtümliche Bindungen» (till vilka han räknade bl. a. åldersgruppen och den ekonomiskt-sociala gemenskapen kring vattenkanalerna utefter Kilimanjaros sluttningar) för församlingslivets och kyrkans uppbyggande. Biskop V. Lucas (d. 1945), anglikan, i Sydtanganjika kristianiserade afrikanska initiationsriter och sammanfogade dem med den kristna konfirmationen. 2. Gruvdriften (guld, diamanter, koppar, tenn, kol) må vara av stor ekonomisk betydelse för A., men kontinentens framtid sammanhänger dock framför allt med ett effektivt jordbruk. Det gäller att motarbeta jorderosionen, som hotar att förvandla A. till en öken, från Sahara i n. till Kalahari i s. Missioner omställa sig energiskt till att medarbeta på lösningen av denna kontinentens stora ödesfråga. Kanadensaren Kenneth Priors insats i Nigeria och den amerikanska metodistmissionens settlement i Kambini (Portug. Öst-a.) äro vackra exempel på det arbete som utföres på detta område. 3. »Föräldralösa missioner». Lutherska tyska missioner ha under två världskrig lidit mycket allvarligt avbräck. Medan tyska missioner i Syd- och Sydväst-a. tämligen ostört kunde arbeta vidare, kom deras arbete i Öst- och Väst-a. att drabbas hårt av de politiska förhållandena. Missionärerna internerades och repatrierades. Andra, särskilt amerikanska och skandinaviska lutherska missioner, trädde så småningom hjälpande till, och den amerikanska grenen av den Lutherska Världsfederationen gav frikostigt ekonomiskt stöd åt detta hjälparbete. Se även Etiopien, Ægypten, Missionsfält. Litt.: M. H. Hailey, An African survey (New York 1938); K. S. Latourette, A history of the expansion of Christianity 1—7 (New York & 29 AFTONSÅNG London 1937—1947, med utmärkta sammanfattningar och överblickar, samt värdefulla litteraturanvisningar); J. Richter, Allgemeine evangelische Missionsgeschichte 1. Geschichte d. evang. Mission in Afrika (Gütersloh 1922); C. P. Groves, The planting of Christianity in Africa 1 (London 1949, bd 1 för utvecklingen fram till år 1840. Arbetet som beräknas utkomma i tre band torde bliva ett standardverk); D. Westermann, Africa and Christianity (London 1937); B. G. M. Sundkler, Bantu prophets in S. Africa (London 1948); J. S. Trimingham, The Christian approach to Islam in the Sudan (London 1948); Johs. Beckmann, Die katolische Kirche im neuen Afrika (Köln 1947); N. H. Brønnum, Evangeliet i Negerland (Roskilde 1936); Uppdrag i Afrika. Svenska missionsinsatser (Sthm 1947); Det norske misjonsselskaps historie 3—4 (Stavanger 1949); Armas Holmio, The Finnish missionary society 1859—1950 (Hancock, Mich., U. S.). B.S. AFTONSÅNG. Redan på 100-talet höll de kristna församlingarna nattliga sammankomster, vigilior, inledda med vesper (lat. afton) och avslutade med laudes (lat. lovsång) i morgongryningen. Kring denna kärna växte snart nog fram en rad bönestunder, genom vilka dygnets olika timmar helgades, de s. k. horae canonicae, på svenska kallade tid e g är d*. Munkar och präster voro skyldiga att bedja dessa i kyrkan, men församlingen deltog av flera skäl endast vid vissa av dem, däribland vespern, som åtnjöt stor popularitet. Dessa bönestunder voro liturgiska och saknade predikan. Därav det svenska namnet för vesper, aftonsång, som redan under medeltiden var den gängse benämningen. Även reformationen sökte till en början bevara några av de i tidegärden ingående gudstjänsterna, ehuru vissa förändringar vidtogos. BI. a. kunde predikan infogas och vidare uteslötos naturligtvis alla oevangeliska element. Och slutligen bibehöllos endast sådana tider, vid vilka församlingen kunde närvara, däribland a. på lördagar, sön- och helgdagar. Men i längden kunde inte a. hävda sig som liturgisk gudstjänst på evangelisk mark. Tvärtom täckte namnet vesper eller a. en rad inbördes högst olikartade gudstjänsttyper. Den allmänna tendensen i utvecklingen var, att predikan fick 30