AGNOSTICISM AGNOSTICISM är uppfattningen att kunskap inte har uppnåtts eller kan uppnås inom ett visst område (vanligen det religiösa), där kunskap i allmänhet anses föreligga. Uttrycket präglades omkr. 1870 av Thomas Huxley. Denne prominente naturvetenskapsman var då medlem i en diskussionskrets, där teologiska och »metafysiska» problem ventilerades. Han fann skilda meningsriktningar förfäktade och ville gärna för egen del, intresserad av men utan insikter i de diskuterade spörsmålen, företräda en ståndpunkt: till hälften på skämt lät han sin avsaknad av egen mening gälla för en särskild mening och kallade den a. (av grek. nekande a- och vvd, insikt). Snart visade han sig med sin a. mena, att de ifrågavarande teologiska och filosofiska problemen föllo utanför icke blott hans eget kompetensområde, utan även — åtminstone tillsvidare — utanför kunskapens område överhuvud och än så länge inte kunde lösas på vetenskaplig väg. Denna Huxleys förment neutrala och föregivet vetenskapliga och odogmatiska ståndpunkt var betingad av ett dominerande naturvetenskapligt betraktelsesätt med 1800-talets bibelkritik samt Humes och Kants religionsfilosofiska tankegångar som allmän bakgrund. Den innebar en i förhållande till kristendomen positiv men till kyrkans dogmer och teologiens doktriner negativ inställning, en vag liberalistisk och rationalistisk religiöst-teologisk position. Termen a. vann snabbt spridning. Med sin a. visade sig Huxley representera en i rätt vida kretsar spridd uppfattning, som sålunda fick namnet a. Denna a. har fortsatt att blomstra. Med nya inslag särskilt från positivistiskt håll visar den oförminskad livskraft, men har efterhand också delvis ändrat karaktär. Det rationalistiska draget har framträtt allt starkare. De som numera säga sig vara agnostiker ge ofta uttryck åt en negativ inställning till religion och kristendom. Den urspr. liberala a. slår över i dogmatisk ateism. I denna sin religiöst-teologiska betydelse, esomoftast övergående i skepticism och ateism, får a. dock ej fattas som en genomtänkt och fixerad 35 position eller en avgränsbar rörelse med egen historia. Den är ett av de i skilda nyanser framträdande drag, som jämte andra alltsedan senare hälften av 1800-talet i stor utsträckning har karakteriserat den s. k. upplysta opinionen, vår tids motsvarighet till och kanske fortsättning av upplysningens allmänna tänkesätt under 1700-talet. En konsekvent genomförd form av a. anses stundom Spencer företräda och likaså — enl. somliga uttolkare och nykantianer — Kant. Om Kant och Spencer mena, att kunskapens objekt utgöres av erfarenhetsgivna företeelser, att dessa äro betingade av ett obetingat i sig varande och att slutligen begreppet om detta, det absoluta, är identiskt med gudsbegreppet, så kan deras sålunda schematiskt återgivna ståndpunkt sägas innebära en principiell filosofisk och teologisk a., i det att kunskap om det i sig varande resp. Gud förutsättes vara omöjlig att uppnå. Litt.: T'h. H. Huxley, Science and Christian tradition (Collected Essays V; London 1894 och följ. uppl.); G. Michelet, Dieu et l'agnosticisme contemporain (3 ed. Paris 1909); R. Garrigou-Lagrange, Dieu, son existence et sa nature: solu- tion thomiste des antinomies agnostiques (5 ed. Paris 1928). S.E. R. AGNUS DEI. A. är en förkortning av frasen Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, miserere nobis och betyder: O, Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma Dig över oss. A. består såsom synes av Johannes Döparens ord om Kristus i Joh. 1:29 och de två blindas rop till Kristus i Matt. 9: 27. Frasen utnyttjades i liturgin, tidigast i de österländska kyrkorna. I den romerska mässliturgin upptogs A. sannolikt genom påven Sergius I:s initiativ (687—701). I varje fall introducerades A. i Rom av de syriska präster, som i slutet av 6600-talet flydde från sitt hemland undan mohammedanernas härjningar. A. sjöngs ursprungligen av präst och församling gemensamt, till en början ett obestämt antal gånger, senare endast tre, varvid det sista miserere nobis ersattes med 36