ILE I7 , SS T (I a ia/Brbliafta/ fe on/molemifta Teftamene tiffa IIs SEI Jia E muufta moncfta/jotca toyfela Ri X la polella Luetellan J cofo, R onpoymettu Somen Turussa, {AXE M m WIJ, DHI ALL, š = = KAS v = 3A i F = t SS E È . LULE 3 Ø J v| (ú | Lj Al Za -iil Titelsidan till Agricolas bönbok, 1544. av G. T., närmast sådana som ha stor religiös betydelse eller som användes såsom texter vid gudstjänsten. Den viktigaste av hans gammaltest. publikationer var Psaltaren (Dauidin Psaltari 1551); vid arbetet med denna översättning kunde A. tillgodogöra sig förarbeten, som gjorts vid skolan i Âbo. — En handbok (Käsikiria Castesta ja muista Christikunnan Menoista) och en mässa (Messu eli Herran Echtolinen), vilka till största delen grunda sig på Olavus Petris handbok och mässa, utgåvos 1549. Genom dessa arbeten stabiliserades det finskspråkiga gudstjänstlivet, som dittills följt handskrivna formulär. (Jfr Kyrkohandbok och Högmässa.) Ehuru A:s litterära verk huvudsakligen äro översättningar, finnas i dem många drag, som avspegla sin upphovsmans tänke- 39 sätt och hans personlighet som reformator. Sådana drag äro utom valet av källor också de talrika ställen, där A. uppenbarligen i en bestämd avsikt har företagit modifieringar och strykningar i texterna (han har bl. a. vid översättningen av Luther utelämnat de alltför häftiga utfallen mot påvekyrkan). Dessa och vissa andra omständigheter (såsom A:s bokanskaffningar och hans randanteckningar i böckerna) ge belägg för iakttagelsen att han i anmärkningsvärd grad har hyst humanistiska intressen. Såsom reformator förenade han med en klart evangelisk ståndpunkt en pietetsfull hållning gentemot traditionella uppfattningar och ville att reformerna skulle ske med försiktighet. Det mest självständiga i A:s verk är de synnerligen personligt hållna företal i bunden form, som han skrivit till sina arbeten. I dem vänder han sig främst till prästerskapet, han tadlar okunnighet, lättja och vårdslöshet men vill även uppmuntra sina ämbetsbröder att troget verka i de svåra förhållanden, som rådde under en kaotisk brytningstid, då den traditionella aktningen för kyrkan mångenstädes hade försvunnit. I början av sitt N.T. ger A. upplysningar om hur kristendomen kommit till Finland, om den svenska bosättningens i Finland ålder samt om Finlands landskap, stammar och dialekter; den förteckning över tavasternas hedniska gudar, som han givit i företalet till Psaltaren, har visat sig vara en ytterst värdefull källa för kännedomen om den fornfinska religionen. Som reformator har A.i Finland lagt grunden för den evangeliska kristendomen på prästutbildningens, predikans, undervisningens och det liturgiska livets område. Genom de verk han utgivit, har han blivit grundläggaren av det finska skriftspråket och »den finska litteraturens fader». Mest sannolikt är att A:s modersmål varit finska, men såsom född på den dåtida språkgränsen har han förmodligen alltsedan sin barndom kunnat även svenska. — Alla A:s arbeten äro tryckta i Stockholm på Amund Lauritssons iryckeri. Litt.: J. Gummerus, Mikael Agricola (Jyväskylä 40