ALLMÄNNA PRÄSTADÖMET en sådan heder. Följden blev, att en dag ägnades åt samtliga martyrers minne. Tidigast är detta belagt i Antiochia, där man valt söndagen efter pingst, och i Syrien, fredagen efter påsk. I Rom påträffas en dylik minnesfest först under påven Bonifatius IV. Omkr. år 610 invigde han en kyrka till Jungfru Marias och alla martyrers minne. Samtidigt påbjöds att en årlig högtid skulle firas den 13 maj. Här avsågs således endast de, som lidit martyrdöden, men senare vidgades dagens firningsämne till att omfatta alla heliga. A. fick sin slutgiltiga utformning under 800-talets förra hälft. Nu hade den även förlagts till hösten, den 1 nov., möjligen beroende på, att man under våren inte hade tillräckligt med livsmedel till alla de pilgrimer, som brukade besöka festen. Martyrerna behövde, ansåg man, icke kyrkans förböner efter sin död, vilket däremot var fallet med de djupa leden av troende. Till en början var denna omsorg om de avlidna en de efterlevandes uppgift. Särskilt årsdagen av dödsfallet skulle ägnas den dödes minne. Härifrån var inte steget långt till att man i kyrkan införde en dag, ägnad alla döda, Alla själars dag, som förlades i omedelbar anslutning till a., d. v. s. den 2 nov. Alla själars dag har sin upprinnelse i klostret Cluny på 900-talet, vars abbot, Odilo, anbefallde mässor för de döda samt klockringning. Senare kom denna dag att firas i hela kristenheten. A. fortlevde i de evangeliska kyrkorna i vissa delar av Tyskland och Skandinavien — trots Luthers ovilja mot den på grund av de missbruk, som förekom vid dess firning. Senare överflyttades a. i de nordiska länderna till påföljande söndag, om den 1 nov. inföll på en söckendag. I Sverige är a. från 1953 förlagd till lördagen, varigenom en dubbelhelg erhålles. Alla själars dag försvann däremot. Den var alltför belastad genom de dödsmässor, som under medeltiden lästes den dagen. Men dess firningsämne har i viss mån upptagits i a., då a. i allt större utsträckning blivit en gr avsmyckningsdag. På vissa håll anordnas även en vesper till de dödas minne. 47 Se även Helgon, Kyrkoåret. Litt.: G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937). SŁ. ALLMAKT, se Almagt. ALLMÄNNA PRÄSTADÖMET är ett teologiskt begrepp, som ehuru brukat redan från Gamla kyrkans tid, dock först i och med reformationen fått en vidare dogmatisk innebörd med verkningar för hela det evangeliska kyrko- och ämbetsbegreppet. Med utgångspunkt från sådana bibelställen som 2 Mos. 19 v. 6: »I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk», 1 Petr. 2 v. 5: »Låten eder själva... uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap’, som skall frambära andliga offer», och v. 9: »I åter ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk... för att I skolen förkunna hans härliga gärningar» samt Upp. 1:6: Han har »gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader», talade kyrkofäderna om det prästerliga folket och om de kristna såsom präster, vigda därtill av den helige Ande i dopet. Några kända uttalanden kunna nämnas såsom Irenaeus’: Alla rättfärdiga äga prästerligt stånd (omnes iusti sacerdotalem hħabent ordinem), Tertullianus’: Månne icke också vi lekmän äro präster? (nonne et laici sacerdotes sumus?), Augustinus’: Ej blott biskopar och presbyterer kallas i kyrkan präster, utan liksom alla kallas smorda, så kallas alla präster, emedan de äro den ende Översteprästens lemmar (omnes sacerdotes, quoniam membra sunt unius sacerdotis) samt Leo den stores: Korsets tecken gör alla i Kristus återfödda till konungar, och den helige Andes smörjelse viger dem till präster (sancti vero spiritus unctio consecrat sacerdotes). Genom den oförstörbara »karaktär», character indelebilis, som dopets och konfirmationens sakrament skänker, insättes den kristne i sacerdotium commune, det allmänna prästadömet — i motsats till sacerdotium speciale, förbehållet de ordinerade, prästerna — med uppgiften att frambära sitt liv som ett offer åt Gud, tillsammans med prästen offra eukaristin och i nödfall förrätta dopets och 48