avlösningens sakrament. Tankarna om a. förbleknade visserligen under medeltiden, men ännu Thomas av Aquino hänför den kristna mannens och kvinnans förmåga att, när nöden så kräver, förrätta dop med giltig verkan ur deras genom dopet förvärvade tillhörighet till sacerdotium commune. Först Tridentinska mötets beslut (sessio 23, cap. 4) innebar ett mera direkt avvisande av a. ur den katolska diskussionen om präst och lekman. A. har dock aldrig förnekats av den romersk-katolska kyrkan. Reformationen medförde en väldig berikning av tankarna om a. Den kristne har enligt Luther såsom lem i Kristi kropp genom dopet delaktighet i allt som tillhör Kristus (konformitastanken). Är Kristus konung och präst, äro också de kristna konungar och präster. Och såsom Kristus såsom präst hade uppgiften att offra, bedja och lära, så ha de kristna samma trefaldiga prästerliga uppgift. Den kristne har att offra hela sitt liy som ett lov- och tackoffer åt Gud, att bedja för nästan och att förkunna Guds vilja för denne. A. användes av reformatorerna för att utmärka allas likhet i kyrkan. Därmed återskänkes åt lekmännen deras religiösa likvärdighet med prästerna. Alla tankar om att prästerna skulle genom sin vigning vara mera »andliga» och stå i ett närmare religiöst förhållande till Gud, vill den lutherska åskådningen om a. avvisa. Luther var därvid ute i ett direkt polemiskt syfte. Han ville slå ned åskådningen om prästen som mässofferspräst och om prästämbetet som ett medlarämbete mellan Gud och människorna. När prästen vill göra sig till medlare, förringar han Kristi gärning; när han i mässan frambär ett människornas offer åt Gud, är han exponent för den falska frälsningsvägen, där människan tror sig genom gärningar kunna göra sig välbehaglig inför Gud. Det är denna — falska — offertjänst, som kräver ett prästerskap avskilt från folket genom en särskild vigning, vilken genom den särartade sakramentsnåd, som ordinationen ingjuter hos prästen, förlänar denne en honom för- 49 ALLMÄNNA PRÄSTADÖMET behållen helighet, en character indelebilis, i kraft av vilken han kan förrätta ett verksamt offer. Men Kristi ena offer är för evigt giltigt, och det enda offer, som återstår för människorna är lovets och livets. Det behövs därför inga kyrkans medlemmar, som ha den särskilda uppgiften att offra och som äro utrustade med en särskild kraft för att kunna verksamt göra detta. Kraften, som behövs för tackets och lovets offer, äga alla genom dopet och tron. Icke heller förbönen kräver ett särskilt prästerskap, utrustat med en detta förbehållen ämbetskraft. Alla ha som döpta och kristna förpliktelsen att bedja för andra, och den kraft de därtill behöva, äga de genom dopet. Till a:s uppgift att offra och att bedja fogade Luther också uppgiften att lära och förkunna Guds ord. Har a.som helhet bildat en av grundvalarna för den lutherska kyrkosynen och omfattats av hela lutherdomen, har mycken strid vållats av frågan om det allmänna prästadömets rätt att lära. Detta har tolkats som ett ingrepp i det kyrkliga ämbetets uppgift. (Se Kyrkans ämbete.) Luther löste frågan så: I dopet ha alla fått förpliktelsen och myndigheten att bära Guds ord vidare var och en till sin nästa. Detta ligger också inneslutet i det kristna kärlekskravet. Men om alla predikade för alla, skulle detta vålla oordning i församlingen. Därför ger församlingen vissa därtill dugliga personer i uppdrag att i allas stad och ställe förvalta den myndighet och det uppdrag, som alla äga. Sedan denne utvalts, är det han, som skall predika »offentligen i församlingen», och ingen annan. I den situationen utöva de övriga kristna icke sitt prästadöme. Men när en situation uppstår, där en sådan utvald och kallad präst icke finnes, t. ex. där en kristen står ensam i en hednisk miljö, där utövar han sitt prästadöme, predikar och lär evangelium och behöver ingen annan kallelse än den han fått i dopet. Genom det missbruk av a. som svärmarna utövade, då de grepo till predikoämbetet utan att vara av sina medkristna i församlingen på ovannämnda sätt kallade, 50