ALMAGT rite vocati, gjorde de lutherska te ologern a efter reformationstidens slut allt mindre bruk av tankarna om a. Endast när hustavlan* talar om husfaderns plikter som »huspredikant» eller då man motiverar nöddop genom lekman, återfinnas de. Först genom pietismen och striderna om denna, blir a. åter föremål för allmänt intresse. Under hänvisning till Luther åberopar pietismen alltifrån Spener a. som stöd för lekmännens rätt till utläggning av och samtal om bibelordet. Medan Spener därvid bevarade Luthers syn på förhållandet mellan präst och lekman och varnade för ingripande i läroämbetet, skedde med r adikalpietismen en viktig förskjutning i uppfattningen om a. Det är hos denna pietism icke längre tal om ett allmänt prästadöme i så måtto att alla genom dopet och tron tillhöra det. Uppgiften och förmågan att tolka och utlägga Guds ord tillhör icke alla, utan endast de i radikalpietistisk mening helgade, vilka därtill känna sig äga en särskild inre kallelse. Det allmänna prästadömet blir ett de an dligas prästadöme, som allt färre får tillhöra, ju snävare man drar gränsen mellan de heliga och världens barn. I detta läge blev spänningen mellan a. och predikoämbetet synnerligen kraftig. Den av Luther hävdade förutsättningen — den av alla kallade — prästen — utövar i allas stad och ställe det alla äga upphävdes. Den icke i radikalpietistisk mening pånyttfödde prästen frånkändes helt sitt ämbete, medan lekmannen med sin inre kallelse tillerkändes förmågan och rätten att förkunna och tolka Guds ord. Sedan radikalpietismen misstänkliggjort a. och åskådningen därom av detta skäl åter trängts tillbaka inom kyrkan, förnyades tankarna om a. genom 1800-talets inre mission. Joh. H. Wichern motiverade plikten till starkare lekmannaaktivitet ur »det allmänna prästadömet, till vilket alla vigts i dopet». A. drogs emellertid in i den genom väckelsen och den begynnande frikyrkorörelsen uppkomna kampen om »präst och lekman». Ä ena sidan användes a. som stöd för lekmännens och lekmannapredi- 51 kanternas rätt till predikan och sakramentsförvaltning, å andra sidan förklarades åskådningen om a. vara ödeläggande för predikoämbetets auktoritet. Även under 1900-talet har man mycket arbetat med frågan om a., dess innebörd och uppgifter, utan att man dock lyckats finna en klar och av alla accepterad formel för a:s förhållande till kyrkans ämbete. Man har dock allmänt erkänt a:s religiösa värde och dess betydelse för lekmännens kyrkliga ansvar och aktivisering. Litt.: W. Elert, Morphologie des Lutherthums 1 (München 1931); C. H. Thölén, Det andliga prästadömet (Göteborg 1933); G. Hök, Allmänt prästadöme och predikoämbete hos Luther (Ny kyrkl. tidskrift 1946 s. 66 ff.); R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan i reformationens, ortodoxiens och pietismens tänkande och praxis (Lund 1949, med där anförd litt.); En bok om kyrkans ämbete, utg. av Hj. Lindroth (Sthm 1951). R. A. ALMAGT. Polyteismens guder opfattes som mægtige væsener, men ifølge sagens natur ikke som almægtige. Monoteisťisk gudsopfattelse betragter normalt guddommen som almægtig, ja regner ofte a. for den centrale guddommelige egenskab. Filosoffer har forsøgt ad rent spekulativ vej at bestemme a.s begreb. Undertiden hævder man, at den almægtige også måtte være således herre over modsigelsesprincippet, at han, om han ville det, kunne skabe det, der for os står som logisk umuligt, f. eks. en firkantet trekant, eller bevirke, at det skete var usket. I hvert fald går det ikke an, siger man, at påstå, som f. eks. Leibniz gjorde det, at den almægtige af selve forholdenes natur skulle være forhindret i at skabe en fuldkommen verden. »Forholdenes natur» kan kun eksistere i kraft af den almægtiges egen vilje (således f. eks. Mc Taggart). Andre hævder herimod, at ethvert valg, også et guddommeligt, udelukker sin egen modsætning. Al determination er nu engang negation. Kravet om en absolut guddom, der »evner» det umulige og meningsløse, er, siger James Ward, »ikke et krav om Gud, men om det ubestemte, en ophøjet enhed af modsætninger, hvilket er det samme som intet». 52