ALTARE ståndpunkt, materialtillgång och offrets art. Bland de gamla indoeuropéerna fungerade särskilt markerade gräsbeströdda platser som a. Övervägande är bänk- eller bordform som t. ex. i Egypten och Assyrien. A. kunna byggas av jord, torv eller än oftare av natursten. I äldsta tider var det även vanligt att använda klippor som a. Metallklädda a. eller a. helt i metall ha förekommit i Jerusalems tempel, bland perser, romare och greker. Vid högre kulturståndpunkt försågos a. med prydnader av olika slag såsom tavlor och kolonner. Oxhuvuden (s.k. bukranier) som utsmyckning voro omtyckta i Grekland och Rom. Utsirningar med rankor av frukter och blommor voro vanliga. För att göras synliga för kultdeltagarna försågos a. ofta med trappsteg såsom t. ex. i Egypten och Frygien. Utformningar av trappstegs.-a. äro det stora terrassformiga himmels-a. i Peking och det persiska dubbel-a. i Persepolis. A. är ofta placerat på en bergstopp eller en höjd, i en helig lund eller vid en källa. Mestadels inhägnas platsen, där a. finnes. Över a. kunde tempel byggas. A. utan tempel äro givetvis vanliga, men tempel utan a. förekomma icke. Romare och greker uppställde a. vid korsvägar och gathörn samt i hemmen åt husgudarna. De kinesiska hemmen ha sina förfäders-a. 2. G. T. A. upprättades ofta i det tidigare Israel vid avgörande tillfällen i folkets liv. Sålunda berättas det, att Noa byggde ett a. efter räddningen undan floden. Moses upprättade ett a. till tack för segern över Amalek. Dessa a. voro av jord eller ohuggen sten och användes till brännoffer under öppen himmel. Vanligen hade de sin plats på höjder. I Salomos tempel fanns det dels ett rökoffer-a. dels ett brännoffer-a., vilket senare hade sin plats i förgården, som saknade tak. När exulanterna återvände från Babel till Jerusalem var deras första åtgärd att bygga ett a. på den gamla tempelplatsen. Litt.: G. Hallo, Die Monumentaltäre des Altertums (Göttingen 1922); K. Galling, Der Altar in den Kulturen des Alten Orients (Berlin 1925); Art. Altar i Reallex. f. Antike u. Christentum (1942). L. G. R. 59 3. A. i den kristna kyrkan leder sitt ursprung från det »Herrens bord», redresa Kvpíov varom Paulus talar i 1 Kor. 10:21. Herrens bord eller bordet var också de första kristna århundradenas mest använda benämning på a. Först sedermera, ehuru brukat från Ignatius, blir namnet Dvucizotúpi0v det vanligaste. Detta står i samband med nattvardens* förvandling till mässoffer. Det första a. var, som också namnet ger vid handen, ett flyttbart b o r d, som framsattes ìi det privata boningshuset, när församlingen där firade nattvard. Även det skälet, att det kristna nattvardsbordet icke skulle tilldraga sig särskild uppmärksamhet vid polisrazziorna efter kristna gudstjänstlokaler, gjorde, att a. ända till förföljelsernas avslutning i och med kejsar Konstantin i allmänhet förblev det flyttbara enkla träbordet. Även om a. sedermera blev golvfast och av sten — ursprunget till det golvfasta a. torde vara att finna i Östern, där trä var mindre vanligt — och fick en form och utsmyckning, som gjorde likheten med bordet ganska liten, har dock det kristna a. även i denna nya gestalt helt utvecklats ur detta första Herrens bord utan inflytelser från vare sig det israelitiska cller hedniska altaret. Av de äldre kyrkorna har den ortodoxa bäst bevarat a. som bord. Av de yngre har den reformerta helt återgått till det flyttbara bordet som nattvardsbord. Avgörande för a:s omgestaltning, vilken i huvudsak skedde från 300-talet, var icke dess rikare utsmyckning i och för sig — redan som flyttbart bord hade a. börjat smyckas med inskurna symboler såsom vinrankan, kristusmonogrammet och lammet — utan att a. förbands med martyrgraven. Nattvarden firades på eller vid martyrernas gravar, vilka i samband därmed utformades som sarkofager. Sarkofag- eller blockformen behöll sedan a., även när det uppbyggdes i en kyrka utan samband med en martyrgrav och förbindelsen med en sådan blott kom att markeras genom att varje a. skulle vara försett med i a.-bordet inlagda reliker av martyrer och helgon. Nästa steg markeras av a:s förskjutning mot kor- eller absidväggen, vilket dock icke 60