genomfördes överallt. Samtidigt erhöll a. ytterligare utsmyckning genom en baldakin eller ett tak över a., cib orie-a., eller genom det över a. uppskjutande ryggstycket, prytt med målningar eller skulpturer — varur senmedeltidens altarskåp utvecklades — retabel-a. A:s framsida utsmyckades med reliefer (antemen s a le) eller täcktes med textilier (antependium). Medan urspr. endast ett a. fick finnas i varje kyrka, vilket krav den ortodoxa kyrkan ständigt upprätthållit, uppfördes under medeltiden allt flera a. i samma kyrka, så att sidoaltarna till slut i förnäma katedraler kunde uppgå till ett femtiotal. Orsaken var kulten av helgonen och varje prästs skyldighet att varje dag läsa egen mässa helst vid eget a. Det urspr. a., nu benämnt högaltaret, förblev dock det förnämsta men var ofta förbehållet prästerna och avskilt från folket, som i stället höll sig till det mellan kor och långhus och under triumfkrucifixet belägna lekmanna- eller korsaltaret. Reformationens kyrkor gingo vad beträffar a. skilda vägar. I de reformerta avskaffades a. helt och ersattes vid nattvardsfirandet med bordet. De lutherska kyrkorna behöllo i allmänhet a. men ätergingo till bruket med ett enda. Även a. i de lutherska kyrkorna har haft sin utveckling, och man kan klart urskilja olika epoker, ofta präglade av samtidens teologiska syn, såsom fallet är med upplysningstidens p r edikstolsaltare, där predikstol och a. äro kombinerade med den förra ovanför a. Eljest har i allmänhet under lutherdomens hela skede stor omsorg nedlagts på utformandet av a., vilket även kommit alta rklädnaden till del, nämligen altarduk, kalkduk — duken över nattvardskärlen — och antependium, ofta utfört i liturgiska färger, samt övriga altarprydningar med altarljus och altarkors. Se även Kirkelig skrud og prydning, Kyrkoinredning. Litt.: J. Braun, Der christliche A. in seiner geschichtl. Entwicklung 1—2 (München 1924, med bibliogr., kat.); O. Källström—R. Askmark, Altare och funt (Sthm 1948); J. A. Jungmann, 61 AMARNABREVENE Missarum sollemnia 1—2 (2 ed. Wien 1949, kat.): R. Stenberg, Kyrka och kyrkoskrud (Sthm 1950). R. A. ALTERBOG, ALTERBOK, se Kyrkohandbok. AMARNABREVENE, også kaldet (Tell) el-Amarnabrevene har navn efter ruinhøjen Tell el-Amarna, som ligger ca. 300 km s. for Kairo på østbredden af Nilen. Her fandtes i 1887 og f. å. et kongeligt brevarkiv bestående af ca. 360 lertavler. Disse stammer fra de to faraoner Amenhotep IIl.s og IV.s tid (d. v. s. 1. halvdel af 14. århundredet f. Kr.) og indeholder dels breve fra farao, dels indberetninger fra konger og fyrster i Babylonien, Mitanni- og Hittiterriget samt navnlig fra smäåfyrsterne i Syrien og Palæstina. Sproget er i alle brevene — på 3 nær — babylonsk, og skriften er den babylonske kileskrift. Enkelte steder røber skriverne dog deres nationalitet ved tilføjelser på kanaanæisk, hvad der er af stor sproghistorisk betydning. Iøvrigt ligger A.s betydning særlig på det historiske og religionshistoriske område, idet de på værdifuld måde supplerer vor viden fra G. T. Vi ser, hvorledes Palæstina og Syrien omkr. 1400 f. Kr. var delt mellem småfyrster, som giver indberetninger til deres ægyptiske overherre. De har ligget i klammerier med hinanden og prøvet på at bagtale modparten hos farao for at opnå hans gunst. Tiltalen til ham er yderst ærbødig (»jeg kaster mig syv gange på maven og syv gange på ryggen for min herre»), men samtidig 1æser man mellem linierne, at faraos magt er i tilbagegang, og at fyrsterne pønser på frafald. Flere steder anmodes farao om hjælp mod et folk ved navn habiru, som rimeligvis på en eller anden måde må sættes i forbindelse med hebræerne under deres tidlige vandringer. De fra G. T. og Ras Shamra-fundene velkendte kanaanæiske guder Baal, Baalat, ’Anat og Asherat, møder vi også i A. Dertil kommer fremmede guder som Adad, Shamash, Teshup o. a. Meget taler for, at kulten ved de enkelte lokalhelligdomme har haft et lignende præg, som er os bevidnet gennem Ras Shamra-teksterne fra det gamle Ugarit. 62