AMBROSIUS Litt.: Standardudgaven af teksterne er J. A. Knudtzon, Die El-Amarna Tafeln (Leipzig 1907 —15). Se iøvrigt J. de Koning, Studien over de El-Amarnabrieven en het Oude-Testament (Delft 1940); W. Riedel, Untersuchungen zu den Tellecl-Amarna-Briefen (Tübingen 1920). E. H. AMBROSIUS, biskop av Milano från 374 till sin död 397, helgon i den romerskkatolska kyrkan och den förste av dess fyra stora kyrkolärare. A. föddes 340 (eller möjl. 333) troligen i Trier, där fadern såsom överståthållare över den stora galliska provinsen beklädde ett av de högsta romerska statsämbetena. Efter faderns död uppfostrades A. i Rom för en tillärnad framtid i statsförvaltningen, där han snart nådde en hög post, i det han 370 utnämndes till ståthållare över Norditalien med residens i dess förnämsta stad Milano. A. var vid denna tid katekumen; han hade alltså icke mottagit dopet, men erhöll undervisning för att upptagas i den kristna församlingen. När han på ämbetets vägnar infann sig för att övervaka ordningen vid biskopsvalet i Milano efter den arianske biskopen Auxentius’ död, då striden stod het mellan arianer och ortodoxa katoliker, tog valet den sensationella vändningen att de kämpande partierna enade sig om att välja A. till biskop. Efter fruktlösa protester och sedan A. på uttrycklig begäran döpts av en icke-ariansk biskop, vigdes han till biskop i Milano 7 dec. 374. Kyrklig och kyrkopolitisk verksamhet. A. visade sig äga utomordentliga förutsättningar för sitt nya ämbete. Hans ädla personliga egenskaper, ådagalagda i ett ödmjukt och uppoffrande liv, väckte allas beundran. Hans söndagspredikningar förskaffade honom en välförtjänt berömmelse som predikant. Känt är, att A. härigenom gjorde ett starkt intryck på Augustinus*, vilken såsom lärare i retorik i Milano närmast fängslades av A:s formella mästerskap men snart även rycktes med av innehållet. Som kyrkoledare intog A. en fast, nicaeanskt rättrogen hållning. Med obrottslig trohet mot den regerande dynastien förenade han ett bestämt uppträdande mot de arianska sympatier, som närdes i hovkretsarna. Han 63 var en faderlig vän till kejsarna Gratianus, Valentinianus II och Teodosius den store, men han stod oböjlig t. o. m. mot vapenmakt när den unge Valentinianus av sin ivrigt arianska moder Justina förmäåtts att kräva utlämnandet av en kyrka åt arianerna. Hans auktoritet var stor nog att förmå Teodosius att underkasta sig offentlig bot, när denne hade anställt ett grymt blodbad i Tessalonika. A. synes också ha haft ett avgörande inflytande på avskaffandet av den hedniska kultens jämlikhet med den kristna i det offentliga livet. Teologisk verksamhet och betydelse. När man tänker på att A. gick in i sin kyrkliga verksamhet utan egentlig teologisk utbildning, måste man imponeras av den insats han förmådde göra också som teologisk författare. Till ansenlig del har hans skriftställarskap vuxit fram ur hans mycket framgångsrika och betydande predikoverksamhet. I sin teologi dokumenterar han ett ingående bibelstudium och röjer inflytande främst från de grekiska teologerna Origenes och Basilius. (Jfr Alexandrinsk teologi och Kappadocisk teologi.) A. begagnar dock förebilderna självständigt och lägger tonvikten på de i Västerlandet aktuella praktisktetiska problemen. Han utnyttjar även sin filosofiska beläsenhet (främst Cicero). — A:s teologiska arbete kom att få en stor betydelse för den västerländska katolicismen. Han representerar kontinuiteten med den gammalkyrkliga grekiska teologien, samtidigt som han i anslutning till Tertullianus anger riktlinjer för det romersk-katolska fromhetslivets fortsatta utveckling. Denna A:s roll sammanhänger med att han i hög grad förkroppsligat sin kyrkas ideal och haft blick för praktiskt väsentliga sidor i dess lära och praxis. — De flesta av A:s skrifter äro bibelutläggningar, främst på G. T:s område, t. ex. »Exameron» (Hexaemeron), där Guds skapelseverk i anslutning till Filon av Alexandria tolkas allegoriskt. En rad dogmatiska skrifter avspeglar kampen mot arianerna. Bland de asketisktmoraliska skrifterna märkes en efterbildning av Cicero, »De officiis ministrorum» (Om kyrkotjänarnas plikter). -— Av skrif- 64