ter som med orätt tillskrivits A. må nämnas en kommentar till Paulus’ brev av Milarius, även kallad Ambrosiaster. — I Milano vårdas traditionen från A. särskilt av det 1609 grundade ambrosianska biblioteket. Liturgisk och hymnologisk verksamhet. Den från A. härstammande ambrosianska liturgien, som ännu i våra dagar i Milano hävdar en viss särart gentemot den romerska, bevarar drag av den äldre gallikanska traditionen i förening med syrisk påverkan. A. införde i Västerlandet den tidi- gare i Syrien och samtidigt i Konstantinopel brukade antifoniskapsalmodien, sättet att sjunga psaltarpsalmerna med två körer i växelsång. A. förde även hymnsången till seger i västerländskt kyrkoskick. Den i Österlandet allmänna kyrkliga hymnen hade i Västern brukats blott av heretiska riktningar, vilka på detta sätt populariserade sina läror. A. insåg hymnens betydelse och gav inspiration till en livlig hymndiktning, där han själv nådde ett av enkel konstnärlighet präglat mästerskap. Ätminstone fyra av de hymner som tillskrivits A. anses vara äkta, bland dem julhymnen »Veni redemptor gentium», som allt- jämt tillhör vår nordiska psalmskatt. »Te Deum», som under namn av ambrosianska lovsången tillskrivits A., torde åtminstone som helhet ha annat ursprung. Litt.: A:s verk ha utgivits i Migne, Patrologia Latina XIV—XVII (första kritiska ed. 1686—90 av du Friche och Le Nourry); ny ed. av Ballerini 1875—86. Ett urval på tyska i Bibl. der Kirchenväter, bd 17, 21, 32 (Kempten und München 1914—17). — Th. Förster, A., Bischof von Mailand (Halle 1884); R. Wirtz, Der hl. A. und seine Zeit (Trier 1924); F. Homes Dudden, The life and times of St Ambrose 1—2 (Oxford 1935); A. Paredi, Sant Ambrogio e la sua età (Milano 1940); Ambrosiana (Milano 1942). H. N—n AMEN användes bl. a. i den judiska synagogans gudstjänst och övertogs av de kristna i liturgien i likhet med Halleluja men översattes i allmänhet icke. A., som ursprungligen är ett hebreiskt ord, användes dels för att ge eftertryck åt en önskan, dels för att bekräfta det som sagts 3 65 AMERIKAS FÖRENTA STATER och kan således översättas med »ske alltså» eller »det är sant». Luther tolkar a., spec. det, som avslutar Fader vår, på tvåfaldigt sätt. I ena fallet förutsätter han, att Kristus själv påbjudit, att bönen skulle sluta med a. och tolkar då dess innebörd så att Gud genom a. bekräftar och understryker sin vilja att uppfylla det, varom talats i bönen. I andra fallet trycker Luther på, att a. är bedjarens sista ord. A. är då ett uttryck för dennes visshet om bönhörelse. A. lästes ursprungligen av menigheten samfällt som svar bl. a. på i gudstjänsten förekommande böner. Se t.ex. 1 Kor. 14, 16. Justinus Martyren skriver om liturgien i Rom (omkr. 150), att sedan biskopen bedit nattvardsbönen, instämmer folket genom att säga a. I Apostoliska Konstitutionernas liturgi (omkr. 350) lästes a. tre gånger av församlingen, åtta av biskopen. Den gamla seden, att a. skulle läsas av menigheten, bröts emellertid ned och råkade i glömska, trots de försök, som gjordes av medeltida författare att hålla den vid liv. I den romerska mässan läses a. genomgående av prästen eller sjunges av kören, men i de evangeliska liturgierna har man i viss mån återgått till ursprunglig praxis. Församlingen sjunger a. t. ex. efter kollektbönen och välsignelsen i högmässan. Litt.: F. Cabrol, i Dict. d'archéologie chrét. et de liturgie 1 (Paris 1903). S. L. AMERIKA, se Amerikas förenta stater, Canada, Mexiko, Sydamerika. AMERIKAS FÖRENTA STATER. Kyrkohistoria. a) Kolonierna. I romersk-katolsk form nådde kristendomen först Nordamerika. Från Spanien och Frankrike kommo katolska upptäckare, erövrare och missionärer. Men A:s historia kom att domineras av protestanter från England. Den första engelska kolonisationen skedde i Virginia 1607. I de södra kolonierna med Virginia som tongivande blev anglikanismen statskyrka som i moderlandet. Beroendet av förbindelserna med England hindrade de anglikanska kyrkornas utveckling, och prästerna voro få. I sin inställning till de politiska frihetsidéerna voro anglikanerna 66