Präglade av väckelsereligiositet blevo vidare särskilt baptister och presbyterianer. Under 1800-talet följde den ena väckelsevågen efter den andra, gripande över samfunden. De mest kända predikanterna voro Charles Finney (d. 1875) och Dwight L. Moody (d. 1899). Genom väckelserna ökades antalet kyrkosamfund, dels genom uppdelningar av gamla samfund, dels genom nybildning. Den betydelsefullaste nybildningen var Disciples of Christ (1829), som genom sin uppfattning av dopet stod baptismen närmast men inte ville erkänna annan bekännelse än bibeln. Mormonsamfundet hade till upphovsman Joseph Smith (d. 1844), som ansåg sig erhålla nya uppenbarelser, kompletterande bibeln, om Guds rikes tillkommelse. Brigham Young ledde mormonernas vandring till Stora Saltsjön 1847, där mönsterstaten Utah växte fram. Bland andra samfund, som kommo till på grundval avy beräkningar om Kristi tillkommelse, kunna nämnas Seventh Day Adventists, vilka funno bibliskt stöd för att fira lördag, ej söndag, som vilodag. Väckelsereligiositet präglade kyrkolivet inte minst bland negrerna. De största framgångarna bland dem rönte baptismen. Negrerna samlades gärna i egna kyrkosamfund. Negerfrågan vållade under 1800-talet mycken splittring i kyrkolivet. Många samfund fingo sydliga grenar, som accepterade slaveriet, och nordliga, som förkastade det, och i flera fall blev splittringen bestående även efter slaveriets upphävande. — Väckelsereligiositeten rönte under 1800-talet växande motsägelse. I början av seklet reagerade en litterärt betonad humanism i Nya England mot Jonathan Edwards’ kristendomssyn. Kyrkligt fick denna humanism sitt hemvist främst i unitarianismen, vars främste ledare under 1800-talet var William Channing. Människans förmåga att göra gott betonades. I mitten av 1800-talet uppträdde kongregationalistprästen Horace Bushnell i Hartford, Connecticut, med krav på att uppfostringskristendomen, icke väckelsekristendomen skulle anses som normal religionsform. Bushnell bley pionjär för »religious education movement», som dock först under 1900-talet fick fart under in- 69 AMERIKAS FÖRENTA STATER tryck av den liberala teologien. Mot 1800-talets slut motsades nämligen väckelsefromhetens konservativa teologi även av impulser från europeisk, särskilt tysk, vetenskap. Brytningar uppstodo kring bibelsynen, och »modernister» väckte opposition från »fundamentalister». Modernismen utvecklade sig till en stundom ganska extrem liberalism. Baptisten Walter Rauschenbusch framträdde i början av 1900-talet som den främste representanten för »social gospel», en teologi, som menade, att kristendomens främsta uppgift och syfte vore att söka skapa ett samhälle byggt på kristna ideal. Fundamentalismens program framlades i skriftserien »The Fundamentals: A Testimony to the Truth» (1910 ff.). På 1920-talet fördes upprivande strider, vilka även fingo politisk betydelse, mellan modernism och fundamentalism. Nutida kyrkoliv. A. framstår i våra dagar som protestantismens starkaste fäste i världen. Romersk katolicism har dock efter hand blivit allt starkare och utvecklar stor målmedveten aktivitet. Delvis på grund av trycket från katolicismen och från tidens allmänna sekularisering ha splittringsrörelserna inom protestantismen avlösts av enhetssträvanden. 1908 bildades samarbetsorganet Federal Council of the Churches of Christ in America. 1922 slöto sig olika söndagsskoleorganisationer samman till International (—A. och Canada) Council of Religious Education (ICRE). Dessa båda organisationer jämte några andra ha 1950 uppgått som underavdelningar i ett nybildat National Council of the Churches of Christ in the U. S. A. (NCCCUSA). Den första lutherska kyrka, som beslöt ansluta sig till detta var Augustanakyrkan, som även på andra sätt gått i spetsen för samarbete såväl mellan lutheraner och icke-lutheraner, något som lutheranerna hittills varit mycket återhållsamma med, som mellan lutherska kyrkor inbördes. De lutherska kyrkorna äro splittrade i 17 grupper, men förutsättningar för luthersk enhet ha uppstått genom att gruppernas nationella prägel börjat försvinna. — Procenttalet av dem, som ansluta sig till något kyrkosamfund, har under A:s 70