ANABAPTISM Litt.: J. Morgenstern, Amos studies 1 (Cincinnati 1941); E. Hammershaimb, Amos (Khvn 1946); I. P. Seierstad, Die Offenbarungserlebnisse der Propheten Amos, Jesaja und Jeremia (Oslo 1947); H. H. Rowley, Was Amos a Nabi? (i Festschrift Otto Eissfeldt, Halle an der Saale 1947); I. Engnell, Profetismens ursprung och uppkomst (i Religion och Bibel 1949, s. 1—18); E. Würthwein, Amos-Studien (i Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft 1950, s. 10—52). E. H. ANABAPTISM är rent verbalt beteckning på den åskådning, som räknar med upprepning av dopsakramentet. (Jfr Dop.) Dess anhängare kallas anabaptister, vederdöpare eller omdöpare. Detta är emellertid en partibeteckning ut från motståndarnas ståndpunkt. Själva räkna de s.k. vederdöparna icke med att de företaga ett omdop. Striden rör sig från deras ståndpunkt icke om, huruvida dopsakramentet är en engångshandling eller kan upprepas, utan huruvida det fullgjorda första dopet är giltigt eller icke. Då de bestrida dess giltighet, kan i deras ögon ett nytt giltigt dop icke räknas som omdop. Därför avböja de på det bestämdaste att kallas vederdöpare. Då motståndarna räkna med det redan fullgjorda dopets giltighet, blir ett därefter företaget dop nödvändigtvis omdop och de, som räkna med ett sådant och förkasta det första dopets giltighet, anses som vederdöpare. Frågan om giltigheten av ett redan företaget dop har i kyrkans historia framkommit två gånger, ehuru på olika sätt, och aktualiserat en åskådning, som ehuru med något skiftande innebörd kan betecknas a. Första gången framträdde denna fråga under gamla kyrkans tid och gällde huruvida ett av heretiker fullgjort dop kunde räknas som ett verkligt dop. Av särskild vikt är det svar, som Augustinus gav med avseende på frågan om ett av donatister verkställt dop. Då Augustinus icke krävde omdop vid övergången till den katolska kyrkan av en sådan, som döpts i en donatistisk församling, enär han hävdade, att dopet är ett enda och att donatisterna hade dopets signum (sacramentum), ehuru icke dess kraft (virtus), har detta fått vittgående konsekvenser med avseende på den romersk-katolska sak- 79 raments- och ämbetsuppfattningen. Andra gången nämnda fråga om giltigheten av det redan förrättade dopet framkom, gällde den barndopets berättigande. Frågan i denna form hör främst reformationsårhundradet till. Vanligtvis menar man med a. den åskådning, som förkastar barndopet och kräver, att den som döpts såsom barn, skall åter döpas som vuxen. (Jfr Donatismen.) Denna vid nya tidens början företrädda a. synes för sig hava urkristen, apostolisk åskådning så till vida som dopet i äldsta kristen tid företrädesvis varit proselytdop och vuxendop, medan barndopet blivit allmän ordning, först sedan kristna familjer uppstått och kristendomen mera allmänt genomträngt folklivet. Då barndopet, såsom den historiska utvecklingen ger vid handen, är ett tecken på att kristendomen blivit en samhällsmakt i folklivet, kommer a. i betydelse av förkastande av barndopet att innebära en separatistisk tendens. Man förkastar barndopet, därför att man förkastar kyrkan, sådan den är historiskt given, och vill upprätta en ny församling av heliga. Därför är det naturligt, att a. i sagda betydelse framträder under tider, då kyrkan själv gjorts till föremål för reformation i samband med reformrörelser under den senare medeltiden (t. ex. Peter av Bruys d. 1135) och under reformationsårhundradet. Företrädare för a. under reformationstiden gjorde stundom gällande, att de representerade reformationen i dess yttersta konsekvenser. Reformationen kom i verkligheten att taga avstånd från tidens a. Den anabaptistiska rörelsen under 1500-talet hade två centra: Thüringen-Sachsen och Schweiz. Inom det förstnämnda gränsområdet för den hussitiska (jfr Huss) rörelsen, blev den politisk-fanatisk och inom det andra fredlig. Inom Thüringen-Sachsen kom man aldrig till omdop av vuxna och upprättande av församlingar av heliga. Men Thomas Münz2zer hyste tvivel om barndopets berättigande och Zwickau-profeterna (N. Storch, Stübner m. fl.) sågo i barndopet ett djävulens påfund. Karlstadt, med vilken Stübner en tid gjort gemensam sak, 80