intog i fråga om barndopet en moderatare hållning och är mest känd genom sin strid med Luther om nattvarden. Det entusiastiskt-fanatiska draget i rörelsen förde den snart in på politiskt-revolutionära banor, varvid man åsyftade omstörtning av samhället och upprättande av ett drömt lyckorike. — Den anabaptistiska rörelsen i Schweiz med ursprungligt centrum i Zürich fullföljde en annan linje. Under ledning av Grebel, Manz och Blaurock, som varit anhängare till Zwingli, men anklagade honom för falsk skonsamhet, sökte rörelsen här under förkastande av barndopet och införande av vuxendop upprätta heliga församlingar efter förebild av pingstförsamlingen. Även om man på visst sätt uppskattade Münzer, avböjde man den revolutionära tendensen hos honom och höll en fredlig kurs. Visserligen skulle den kristne icke bekläda ett statligt ämbete, men dock böja sig under överheten och lida. Redan under ett tidigare skede vann den anabaptistiska rörelsen vida utbredning. Den kom mycket snart att utgöra ett allvarligt hot mot den lutherska reformationen och trängde djupt in på katolskt område. Efter visst dröjsmål inskred de schweiziska myndigheterna mot Manz, som avrättades, och övriga ledare, som fördrevos. Och den fanatisk-revolutionära riktningen av den anabaptistiska rörelsen, framför allt representerad av kretsen kring Münzer, led svårt avbräck genom det blodiga nedslåendet av bondeupproret, vari Münzer var direkt invecklad. Men dels kom de anabaptistiska idéerna att föras vidare i en del humanistiska kretsar — med rätta har påpekats, att en klar väg går från Erasmus* till a. — dels hårdnade och radikaliserades den anabaptistiska rörelsen under förföljelsernas tryck. Münzers anda, som en tid hållits borta, vann mer och mer inflytande. Hans Hut, som varit ansluten till den fredliga riktningen, framträdde åter med revolutionära tankar. Apokalyptiskt svärmeri framträdde, profetior om den nära förestående domen över de gudlösa och gudsrikets synliga upprättande icke genom lidande, utan genom svärd förkunnades. Främste repre- 81 ANDE sentant för denna nya fas av rörelsen var Melchior Hoffmann. Tyngdpunkten förflyttades på 1530-talet från södra till norra Tyskland och Nederländerna. I Münster skulle det nya Jerusalem upprättas. Där drogos ock de yttersta konsekvenserna av denna radikala a., och där och i Nederländerna nedslogs den blodigt. Därmed hade de revolutionära idéerna definitivt avlägsnats och endast den fredliga riktningen kom att fortleva. De spridda resterna därav, vilka samlats av Menno Simoniŷis, fortlevde som mennoniter i Nederländerna och Tyskland. Företrädande a:s spiritualism, men reagerande mot dess lagiskhet verkade den individualistiske mystikern S eb astian Franck. Varken organisatoriskt eller dogmatiskt utgör a. en samlad enhet men har dock berett väg för senare andliga riktningar: independentism och kongregationalism i England, spiritualism på olika håll ävensom baptism och pingströrelse under senare tid, vilka med sig stundom förenat politisk radikalism. Litt.: Utom till olika kyrko- och dogmhistoriska arbeten hänvisas till det ur sociologisk synpunkt klarläggande arbetet av Æ. Troeltsch, Die Soziallehren der christl. Kirchen u. Gruppen (Tübingen 1912). Bland specialarbeten märkas: E. B. Baz, Rise and fall of the anabaptists (London 1903); W. Wiswedel, Bilder und Führergestalten aus dem Täufertum (1—2, Kassel 1928—30); E. A. Payne, The anabaptists of the 16th century and their influence in the modern world (London 1949, kortfattad översikt). Hj. L. ANDAKTSLITTERATUR, se Uppbyggelselitteratur. ANDE. 1. För att allmänt religionshistoriskt förstå innebörden av a. kan det vara lämpligt att utgå från detta ords mest urspr. betydelse. Om den få vi en föreställning genom sådana ord som »andedräkt», »andas», »andfådd». Väsentligen samma föreställning ligger bakom det grek. ordet pneuma (nveðua) Och det hebr. rû'ach. Urspr. betyder pneuma människors och djurs »in- och utandning» såväl som »vindens blåsande». Då i folktron vinden såsom bärare av själen tänkes alstra liv och frukbarhet, öpp- 82