ANDLIGA RIDDARORDNAR Litt.: P. Hinschius, Das Kirchenrecht der Katholiken und Protestanten in Deutschland 5. System des Katholischen Kirchenrechts 5 (Berlin 1895, s. 157—270); A. M. Koeniger, Die Sendgerichte in Deutschland (München 1907); ZJ. Hashagen, Zur Charakteristik der geistlichen Gerichtbarkeit vornemlich in späteren Mittelalter (Zeitschrift der Savigny-Stiftung. Kan. Abt. 6, 1916); N. Hilling, Begriff und Umfang der potestas iurisdictionis ordinaria und delegata nach geltendem Kirchenrecht (Archiv für katholisches Kirchenrecht, 1924—1925); P. Kirn, Der mittelalterliche Staat und das geistliche Gericht (Zeitschrift der Savigny-Stiftung. Kan. Abt. 15, 1926); N. Stjernberg, Några blad ur horsbrottens historia i svensk rätt (i Festskrift för Berndt Julius Grotenfelt, Helsingfors 1929); W. Hildebrandt, Die Bedeutung geistlicher Gerichtbarkeit in weltlichen Angelegenheiten nach Gerichtsverfassungsgesetz § 15 III (diss. Freiburg i. Br. 1931); H. Koch, Danmarks kirke i den begyndende højmiddelalder 2 (Khvn 1936); W. Koch, Die klerikalen Standesprivilegien nach Kirchen- und Staatsrecht (diss. Freiburg 1949); I. Nylander, Om den kanoniska rätten och dess studium (Kyrkohistorisk årsskrift 1950); W. S. Holdsworth, A history of English law (London 1922 —1938); The legacy of the middle ages ed. by Crump and Jacob (Oxford 1926); The canon law of the church of England (London 1947); H. Liermann, Deutsches evangelisches Kirchenrecht (Stuttgart 1933; med utförliga litt.anvisningar); H. Matzen og J. Timm, Haandbog i den danske kirkeret (Khvn 1891); K. Hansson, Norsk kirkerett (Oslo 1935); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (Sthm 1946; med litt.anvisningar). S. Kj—m ANDLIGA RIDDARORDNAR. Uppkomsten av a. sammanhänger med korstågen. Av religiös hänförelse överfördes munklöftena till riddarna. Därtill förbundo sig medlemmarna att kämpa mot de otrogna, framför allt i Palestina, samt vara pilgrimerna till skydd. Även sjukhusverksamhet bedrevs. Johannitorden (lat. Ordo fratrum hospitaliorum Hierosolymitarum S. Johannis Baptistae) stiftades 1070 i Jerusalem med Johannes Döparen som skyddshelgon men omorganiserades redan i början av 1100-talet av stormästaren Raymond de Puy till en riddarorden. Vid flera tillfällen deltog orden med framgång i kriget mot tur- karna. Johannitorden existerar fortfarande 91 och har sedan 1834 sitt säte förlagt till Romn. Även i Norden grundades hospital, vilka efter hand blevo kloster som andra. Priorn i det omkr. 1170 upprättade A n tv orskovs kloster på Själland var högste ledaren för samtliga nordiska johannitkloster. Till dessa hörde det före 1185 grundade Eskilstuna med den berömda S:t Eskils kyrka. Ett necrologium är bevarat från detta kloster. Vid Öknabäck i Mönsteråstrakten låg ett annat hospital, vilket 1479 omändrades till Kronobäcks kloster. I Norge hade johanniterna ett klosterhospital i Værne, vilket sannolikt grundades av konung Sverre vid 1100-talets slut. Tempelherreorden (lat. Fratres militiae templi) stiftades 1119 av den burgundiske riddaren Hugo av Payens. Bekant är Filip den skönes aktion mot denna orden 1307. Fem år senare upplöstes den av Clemens V. Till Norden nådde den aldrig. Tyska orden instiftades 1191 efter johanniternas regel och ombildades 1198 till en andlig riddarorden, vartill 1237 anslöt sig den 1202 bildade svärdsriddaro rden. Tyska orden koncentrerade sin verksamhet till norra Europa och var ofta invecklad i maktkampen om östersjöstaterna. I Sverige ägde Tyska orden Årsta i Södertörn, där det fanns en riddare och komptur som ledare. Litt.: Johannitorden är behandlad i Hj. Bergstrand, Johanniterordens historia (Sthm 1922); I. Collijn, Ett nekrologium från Johanniterklostret i Eskilstuna (i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 16, 1929). Tempelherreorden behandlas av K. Schottmüller, Der Untergang des Templer-Ordens 1—2 (Berlin 1887); G. Schnürer, Die ursprüngliche Templerregel (Freiburg 1903; innehåller även ordensregeln). Tyska orden behandlas av J. Voigt, Geschichte des deutschen Ritterordens 1—2 (Berlin 1857—59). H. J—son ANDLIGT OCH VÄRLDSLIGT REGE- MENTE. Luthers lära om det andliga och världsliga regementet är en bland de för närvarande mest omstridda punkterna i hans åskådning. Den åsyftar icke blott att ge uttryck åt hans uppfattning om förhållandet mellan »stat och kyrka» och avgränsa deras kompetenssfär mot varandra; ej hel- 92