ler är det blott fråga om att bestämma den kristnes ställning och uppgifter i det borgerliga samhället. Med dessa för oss nära liggande frågeställningar når man icke fram till vad Luther menade. Läran om a. syftar längre. Den vill ge en allmän vy över det mänskliga livet under Guds herravälde och från den för Luther centrala synpunkten: skillnaden mellan lag* och evangelium*. Det som gör det så vanskligt för oss att förstå Luthers tanke om a. är, att vi vant oss vid en betraktelse, för vilken Gud i egentlig mening endast har med det andliga att skaffa, under det att det världsliga betraktas såsom en för Gud mer eller mindre främmande, profan sfär. En dylik betraktelse är emellertid totalt främmande för Luther. Både i det andliga och det världsliga ha vi att göra med Guds eget regemente. Gud släpper icke tyglarna ur sin hand på något av dessa områden. I dem båda är det Gud, som handlar med oss, men på olika sätt. I det andliga regementet möter han oss med sitt evangelium, i det världsliga med sin lag. Men både lag och evangelium tala om Guds vilja. Dessa båda riken eller regementen löpa vid sidan av varandra och äro av Gud omedelbart insatta, men för olika syftemål. Genom det andliga regementet vill Gud göra människor till kristna och i Kristus helgade människor, och det medel, som han i detta sitt regemente brukar, är endast och allenast ordet, ordets förkunnelse och sakramenten. I det världsliga regementet vill Gud upprätthålla rätten och freden i världen, och det medel, som han i detta sitt regemente brukar, är makten och svärdet. I både det ena och andra sammanhanget brukar han människor som sina tjänare. Icke blott ordets förkunnare, utan också överheten, föräldrar osv. äro »Herrens tjänare». Det för Luther framför allt viktiga är nu, att dessa båda regementen icke blandas samman med varandra, utan att vart och ett får vara just vad det är. Med evangelium regerar Gud sitt andliga rike, förlåter synder, rättfärdiggör och helgar. Men därmed har han icke på något sätt antikverat eller avskaffat det världsliga regementet. På sitt 93 ANDLIGT OCH VÄRLDSLIGT REGEMENTE område skall det härska och med sin makt hålla det onda tillbaka. Om man här vill blanda in evangelium, så begår man ett dubbelt fel, som också straffar sig dubbelt. Först och främst fördärvar man evangelium, man gör av evangelium en ny lag, som skall träda i den gamla lagens ställe; man gör — som Luther uttrycker det — Kristus till en ny Moses. Men för det andra skadar och fördärvar man också världen. »Om någon» — säger Luther — »ville regera världen efter evangelium och upphäva all världslig rätt, . .. säg, vad skulle han därmed göra? Han skulle befria de vilda, onda djuren från banden och kedjorna. Så skulle de onda under det kristna namnet missbruka den evangeliska friheten.» »Att vilja regera ett land eller världen med evangelium, det vore, som om en herde i ett stall släppte samman vargar, lejon, örnar och får och läte alla gå fria ibland varandra och sade: beten här och varen fromma och fridsamma inbördes, stallet står öppet och bete har ni tillräckligt; här finns ingen vakthund, som ni behöver frukta. Fåren skulle nog hålla frid, men de skulle icke få leva länge.» (Ur Luthers skrift »Von weltlicher Obrigkeit», 1523). Lika falskt som det är att vilja regera de kristna med lagen och söka förmå dem att med sina egna gärningar, lagens gärningar, vinna rättfärdighet inför Gud — för detta ändamål har ju Gud i stället insatt evangelium och syndaförlåtelsen — lika falskt är det att vilja regera världen efter evangelium — för detta ändamål har Gud ju insatt lagen, överheten, makten, svärdet. Här liksom så ofta riktar sig Luther mot två motståndare. Å ena sidan mot den katolska hierarkien, som i evangeliets namn gör anspråk på världslig makt och därigenom förvanskar evangelium. Men han riktar sig i lika hög grad mot de svärmiska riktningar, som menade, att det vore vår uppgift som kristna att söka ordna samhällslivet efter bergspredikans grundsatser, att icke stå emot det onda, att avskaffa all världslig rätt och makt. Denna även i nutiden vitt utbredda uppfattning kan icke åberopa sig på Luther. Enligt honom är det 94