ANDLIGT OCH VÄRLDSLIGT REGEMENTE emot Guds vilja att försöka regera världen efter evangelium eller efter bergspredikan. För att regera världen har Gud stiftat ett helt annat regemente, där det enligt hans vilja skall finnas makt och rätt, där man skall stå det onda emot. För att vinna full klarhet över konsekvenserna av denna Luthers skarpa gränsdragning mellan det andliga och världsliga regementet, måste vi till sist fråga: Betyder detta, att det världsliga livet släppes loss att gå efter sina egna lagar, och att vi där ha att göra med ett område, där kristendomen ingenting har att säga till om? Betyder det, att Luther proklamerat det politiska livets egenlaglighet? Inom den evangeliska teologien, särskilt den tyska, har denna fråga under senare tid ofta bejakats. Emellertid är det uppenbart, att detta går rakt emot Luthers intentioner. Ingen har som Luther kämpat emot sekularismen i fråga om det världsliga livet. Hela hans lära om a. går just ut på att det världsliga regementet lika väl som det andliga är Guds eget regemente, och att Gud aldrig heller här lämnar tyglarna ur sina händer. Den går ut på att visa utövaren av den världsliga makten, att han just i dennas utövning står i ansvar inför Gud. Det andliga regementet har icke att själv föra svärdet, icke heller att föreskriva det världsliga regementet, hur det in konkreto skall handla, men det har att undervisa om, hur makten »skall kristligen brukas». Här är ingen sammanblandning av de båda regementena, det andliga ståndet griper icke in i det världsligas gärning; men å andra sidan är det icke heller någon sekularisering, ty det världsliga regementet står under Guds dom och är bundet vid hans vilja. Bakom Luthers distinktion mellan a. skymtar N.T:s distinktion mellan den gamla och den nya tidsåldern, den gamla och den nya eonen. Den kristne tillhör dem båda. Genom Kristus tillhör han ett nytt sammanhang: »se, något nytt har kommit !» Men därmed har han dock icke upphört att leva i denna syndens och dödens värld. För denna dubbelhet i det kristna livet har Luther givit kraftiga uttryck. En kristen är 95 »simul justus et peccator», rättfärdig på grund av sin tillhörighet till Kristus, och dock på samma gång i sig själv och sitt jordiska liv en syndare. Denna dubbelhet i den kristnes liv har sin grund däri, att han på en gång hör till två ordningar, till Kristi rike och dock på samma gång till denna världen. Och han icke blott hör med till denna världen, utan till hela sin varelse och person är han med fasta band bunden vid den och meddelaktig i den. En kristen får icke inbilla sig, att han genom sin tillhörighet till Kristus skulle inta någon särställning i världen. Den frihet, han äger i Kristus, är icke en frihet med avseende på denna världens ordningar. I såväl det världsliga som det andliga regementet är det ett och samma krav, som Gud ställer på oss: kärlekens tjänande. Ordets förkunnare har att i tjänande kärlek bära fram evangeliet till människors frälsning. Fursten har att i tjänande kärlek skipa lag och rätt, att försvara landet mot inkräktare, att straffa missdådare. I sin stränghet kan detta verk te sig som raka motsatsen till kärleken. Och dock är det Guds kärleksverk, som han utför till samhällets bästa. Om han, för att få sin gärning att i det yttre mera påminna om den kristna kärleken, läte lag och rätt trampas under fötterna, då sveke han det uppdrag, som Gud anförtrott honom, han sveke kärleken. I utövandet ay makten finns det liksom i varje annan kallelse två möjligheter: antingen att tjäna denna världens furste el. att tjäna Gud. Det förra sker, då makten brukas blott för dess egen skull. I makten ligger en demonisk frestelse till själviskhet och självhärlighet. Därför tillfogar Luther: »Den som vill vara en kristen furste, han måste sannerligen lägga bort den meningen, att han skall härska och vara väldig. Ty förbannat och fördömt är allt liv, som leves och sökes sig själv till nytta och sig själv till godo. Förbannade alla de gärningar, som icke ske i kärleken! Men då ske de i kärleken, när de icke åsyfta egen lust, nytta, ära eller bekvämlighet, utan andras nytta, ära och gagn» (Von weltlicher Obrigkeit, 1523). 96