hans Akaia, Ægeates, som lot ham korsfeste i Litt.: F. Lau, ,„Äusserliche Ordnung” und „Weltlich Ding” in Luthers Theologie (Göttingen 1933); H. Diem, Luthers Lehre von den zwei Reichen (München 1938); G. Törnvall, Andligt och världsligt regemente hos Luther (diss. Lund 1940); G. Wingren, Luthers lära om kallelsen (diss. Lund 1942); A. Nygren, Luther och staten (Svensk Tidskrift 1942, s. 98 ff.); P. C. Watson, The state as a servant of God (London 1946); G. Wingren, Geistliches und Weltliches Regiment (Theol. Zeitschrift, Basel 1947); A. Nygren, Luthers doctrine of the two kingdoms (The Ecumenical Review 1949, s. 301 ff.). A. Ngn ANDREAS, apostel. Til forskjel fra broren, Simon (Peter*) hadde A. et gresk navn, i likhet med Filip, som A. gjerne nevnes sammen med, — et interessant vitnesbyrd om hellenistisk innflytelse i Jesu galileiske miljø. I formen Andraj er navnet også ellers kjent som jødisk navn (palest. Talmud). Ifølge Mark. 1:29 bodde A. sammen med broren i Kapernaum. De hadde vært fiskere, men var som de første blitt kalt til å slutte seg til Jesus for å bli menneskefiskere, Mark. 1:16—18. A. hørte til »de tolv», Mark. 3: 18; bare i Mark. 13:3 er han med i den innerste krets av fortrolige, sammen med Peter, Jakob og Johannes. Ifølge det 4. evangelium stammet A., Simon Peter og Filip fra Betsaida i Galilea. A. hadde vært døperen Johannes’ disippel, men sluttet seg til Jesus, fortalte broren at han hadde funnet Messias og førte ham til ham, Joh. 1: 35—44. Det var Filip og A., de to disipler med greske navn, som fortalte Jesus at noen grekere ville treffe ham, Joh. 12: 22. Om A.s senere virke og skjebne hører vi intet i N. T., bortsett fra notisen Apg. 1: 13. Senere tradisjoner er historisk verdiløse. Ifølge Muratoris kanon (fra ca. 200 e. Kr.) skal A. ha foranlediget at Johannes skrev sitt evangelium. »A.s gjerninger», fra 3. århundrede, har i likhet med andre a p okryfe apostelakter fortalt om un- dergjerninger og asketisk-gnostisk farget forkynnelse. Bevart er utdrag og fragmen- ter, mest bearbeidelser av beretningen om martyrium under stattholderen i Patrai (Patras) ved Korintbukten. Etter se- 4 97 ANGLIKANSKA KYRKAN nere tradisjon hadde korset form av et X første bokstav i gresk. xpıotó.. Dette »Andreaskors» er blitt hans symbol i kirkekunsten. Hans dag er 30. november. — Andre overleveringer går ut på at han misjonerte i egnene omkring Svartehavet, bl. a. hos skyterne. A. er derfor blitt »Ruslands apostel». Helt fantastiske er senere fortellinger, bl.a. om A. og Mattias hos menneskeeterne. Litt.: J. Flamion, Les Actes apocryphes de l'apôtre André (Louvain 1911); K. Künstle, Ikonographie der Heiligen (Freiburg i. Br. 1926, s. 58 ff.). N. A. D. ANGLIKANSKA KYRKAN. Man kan med a. avse antingen samtliga kyrkosamfund med anglikansk ritus, eller också endast moderkyrkan, Englands episkopala folkkyrka. Här måste uppmärksamheten närmast koncentreras på a. i denna mera inskränkta mening. Om övriga anglikanska kyrkosamfund se nedan under 2 (Författning). 1. Historia. Genom reformationen löstes de engelska kyrkoprovinserna från beroendet av påven, men bevarade i högre grad än andra delar av den reformerade kristenheten sin medeltida organisation. Genom Henrik VIII:s brytning med påvestolen (1534) skapades i första hand en av konungamakten beroende Rom-fri katolsk kyrka, som från början var starkt påverkad av inflytandet från Erasmus av Rotterdam* och den humanistiska reformismen, men efter hand mottog intryck såväl från den tyska, som från den schweiziska reformationen. Dess andlige ledare blev ärkebiskop Thomas Cranmer, som medvetet strävade att följa en medelväg mellan Rom och Genève, och dogmatiskt stod under lutherskt inflytande. Sin största insats har han gjort på kultreformens område. Under Edvard VII fortsattes reformationen utan störande ingrepp från konungamaktens sida, nu under starkare inflytande från Genève. Den gudstjänstordning, som antogs i bönboken (the Book of Common Prayer*) av 1549 hade dock en starkt reformkatolsk prägel: den omredigerades dock 1552 i mer reformert anda. Efter den katolska reaktio- 98