ter. Testakten av 1673 bestämde, att endast anglikaner fingo bekläda ämbeten och sitta i parlamentet. Endast präster med biskoplig vigning fingo behålla sina tjänster. Eng- lands kristna hade slutgiltigt delats på två läger. Den trängre anglikanism, som blev följd av restaurationen och tvångslagstiftningen, fick en starkt högkyrklig prägel. Kyrkobyggnadskonsten upplevde en ny blomstring med arkitekten Cristopher Wren som efter Londons brand byggde den nya S:t Paulskatedralen och många andra kyrkor. Då Jakob II (1685—88) direkt gynnade katolicismen, skedde ett närmande mellan anglikaner och dissenters, vilket förberedde toleransens seger. Denna blev en följd av »den ärorika revolutionen» och Vilhelm III:s tronbestigning. Toleransediktet av 1689 bevarade den anglikanska statskyrkan, men gav församlings- och kultfrihet åt dissenters. En grupp av anglikaner vägrade på grund av sin övertygelse om konungadömets gudomliga helgd att avge trohetsed till den nya dynastien och gåvo upp- hov till en schism inom kyrkan: den lilla gruppen edsvägrare (non-jurors) fortsatte ' den karolinska högkyrklighetens tradition. I övrigt dominerades 1700-talets anglikanska kyrka av en rationellt betonad bredkyrklighet (latitudinarism), som fick sin främste företrädare i ärkebiskop John Tillotson, en av århundradets mest beundrade predikanter, också utanför England. Under intryck av upplysningens deism” kom också den kyrkliga förkunnelsen att präglas av en kyíıg förnuftsmässighet. Förberedd av den anglikanske mystikern W. Law och befruktad av Luther och herrnhutismen uppstod den metodistiska rörelsen som en reaktion mot den stelnade anglikanismen. Den andliga och sociala nöden bland de växande arbetarskarorna hade berett marken för väckelsen. Metodismen* började som en inomkyrklig rörelse, ledd av präster, bröderna John och Charles Wesley (den senare en av anglikanismens främsta hymndiktare) samt W h it efield. Medan den teologiskt friare grenen av rörelsen, under ledning av John Wesley, 101 ANGLIKANSKA KYRKAN fördes till separation, gav Whitefields mer kalvinskt betonade förkunnelse upphov till den s.k. evangelikala eller lågkyrkliga rörelsen inom den anglikanska kyrkan. Denna väckte till liy en varmare fromhet, som tog sig uttryck bl.a. i iver för hednamissionen samt ett stärkt filantropiskt intresse. Ett flertal sällskap grundades under evangelikalismens inflytande, såsom kyrkomissionssällskapet (1799), traktatsällskapet (s. å.) samt Brittiska och utländska bibelsällskapet (1804). Ur evangelikalismen framgingo de stora filantroperna William Wilberforce och lord Shaftesbury. IOxfordrörelsen* framträdde (från år 1833) en religiöst fördjupad form av högkyrklighet, som med väckelsens allvar förenade en av romantiken påverkad hänföreise för kyrkans historiska arv. I serien »Tracts for the Times» (därav traktarianism) upphöjde J. H. Newman, J. Keble o. a. den apostoliska successionen som den sanna kyrkans kriterium i strid mot tidens individualism och liberalism. E. B. Pusey gav rörelsen tyngd genom sin lärdom och sin mystiskt präglade fromhet. Medan Newman fördes vidare till den romerska kyrkan (1845) förblevo de andra ledarna inom den anglikanska kyrkan och gåvo upphov till den nyare högkyrkliga rörelsen. Medan en del av denna utvecklades i extrem, delvis romaniserande riktning (anglokatolicism) har rörelsen i sin helhet utövat ett vittgående inflytande på samtliga grupper inom kyrkan, ej minst på gudstjänstlivets område. Nattvarden har kommit att träda i kultens och fromhetslivets centrum. Det kyrkliga samfundsmedvetandet har stärkts och fördjupats. Ur den högkyrkliga rörelsen ha framgått en rad betydande kyrkliga ledare, såsom R. W. Church, H. P. Liddon, E. King, C. Gore. Jämte evangelikalismen och den högkyrkliga rörelsen har den bredkyrkliga riktningen vars anor gå tillbaka till latitudinarismen fått ny betydelse. Den har framträtt med krav på religiös tolerans och ökad tanke- och forskningsfrihet och tillika haft en starkt nationell inställning. Dess främsta ledare under det äldre 1800-talet voro 102