ANGLIKANSKA KYRKAN Katedralen i Canterbury. Uppförd huvudsakligen mellan o. 1170 och o. 1500. Kryptan från 1000-talet. Th. Arnold, A. P. Stanley och den berömde predikanten F. W. Robertson. Särskilt genom F. O. Maurice och C. Kingsley har den bredkyrkliga riktningen mäktigt främjat det sociala intresset inom Englands kyrka. Kyrkans senare historia har i stor utsträckning präglats av de tre huvudriktningarnas tävlan om inflytandet. Men den större delen av prästerna har utgjort en kyrklig center av moderat högkyrklig typ. De kyrkliga enhetssträvandena ha inom den anglikanska kyrkan mötts av livligt intresse och framkallat nya ehuru fruktlösa försök till samförstånd med nonkonformisterna. Flera av de senare ärkebiskoparna i Canterbury, särskilt A. Tait, E. W. Benson, R. Davidson och W. Temple, ha varit andliga ledare av betydande mått. 2. Författning. Från medeltiden har a. i arv den hierarkiska styrelseformen. I det egentliga England finnas två kyrkoprovinser med var sin ärkebiskop, i Canterbury (hela den anglikanska hierarkiens främste man) och York. Jämte stiftsbiskoparna finnas även ett antal biträdande 103 (suffragan och assistant) biskopar. Till domkyrkan är i regel knutet ett domkapitel med en dekan (dean) som ledare, oftast en ärkedjäkne (archdeacon) och flera kaniker (canons). Biskoparna utnämnas av kronan, närmast premiärministern. Kapitlets val har blivit en tom formalitet. Kyrkoherdarna (rectors och vicars) åtnjuta stor självständighet. De tillsättas av kronan, biskoparna, kapitlen eller av patroni (enskilda eller korporationer). Konungen är enligt drottning Elisabets suprematsakt rikets högste ledare i såväl kyrkliga som världsliga ting. Kyrkans beroende av staten visar sig utom i fråga om ämbetstillsättningar däruti, att parlamentet ensamt har att lagstifta i kyrkliga frågor. Vidare är den högsta domsrätten förbehållen statliga myndigheter, och statsmakten har på många vägar reglerande ingripit i den kyrkliga egendomsförvaltningen och ekonomien. Av biskoparna ha 24 efter rang och år sitt säte i överhuset. Präster äro däremot icke valbara till underhuset. Från mitten av 1800-talet har en strävan till ökad självständighet framträtt. En verklig kyrklig representation kom till stånd genom The Church Assembly av år 1919. Härigenom fick en central kyrkoförsamling (the Church Assembly), omfattande tre hus, biskoparnas, prästernas och lekmännens, vilka dock i regel överlägga gemensamt, en bestämd rättslig befogenhet. Dock måste dess beslut såväl i kyrkolagsfrågor som liturgiska ärenden godkännas av parlamentet. Förbindelserna mellan Englands kyrka och övriga anglikanska samfund ligga utanför den statligt reglerade kyrkoförfattningens område. Inom Storbritannien finnas anglikanska frikyrkor i Skottland och Wales (sedan 1919). På Irland upphörde a. att vara statskyrka år 1869. Härtill komma kyrkorna i de brittiska dominions och kolonierna, vilka inta en något växlande rättslig ställning, vissa missionskyrkor samt slutligen episkopalkyrkan (»the Protestant Episcopal Church») i Förenta Staterna. De olika grenarna av den anglikanska kyrkofamiljen (»the Anglican Commu- 104