ANIMISM —67) förenades den höganglikanska traditionen med en asketisk och kasuistisk etik. Men han hävdade också den religiösa toleransens sak och blev därigenom förelöparen för den »bredkyrkliga» traditionen i a. Denna påverkades också av de s. k. Cambridgeplatonisternas rationellt mystiska åskådning. Bredkyrkligheten dominerade under 1700-talet och gav under inflytande från Locke’s empirism utrymme för en rationalistisk deism (Toland, Tindal). Mot denna riktade sig anglikanismens mest berömda apologi. för den uppenbarade kristendomen i biskop J. Butlers »Analogy of religion» (1736). Medan a. ännu under 1800-talets förra del i huvudsak var isolerad från kontinentens religiösa tänkande, omsatte S. T. Coleridge impulser både från Luther och samtida tysk filosofi i sin spekulation, som kom att verka befruktande både på den bredkyrkliga och högkyrkliga traditionen. Oxfordrörelsen, som framväxte i opposition mot den politiska såväl som den filosofiska liberalismen, väckte till liv ett nytt intresse för forskningen i kyrkans äldre historia. Det patristiska intresset bley dominerande inom den höganglikanska teologien. Det bredkyrkliga tänkandet fick en betydande representant i F. D. Maurice. Under brytningen mellan den traditionella ortodoxien och 1800-talets radikala tänkande, i form av positivism, evolutionism, men även Tübingerskolans våldsamma bibelkritik, framväxte en teologisk liberalism, som kom till uttryck i samlingen »Essays and Review» (1860). Trots det häftiga motståndet mot dessa tankar kom den historiska bibeluppfattningen att djupgående påverka också det högkyrkliga tänkandet. Den av Charles Gore redigerade essaysamlingen »Lux mundi» blev utgångspunkten för den s. k. liberala katolicismen, som i stor utsträckning genomsyrat det nyare högkyrkliga tänkandet, som framför allt kretsat kring inkarnationens begrepp. Ofta ställdes detta i motsats till lågkyrklighetens ensidiga orientering på försoningsläran. Den liberala katolicismen har i modern tid ånyo utformats i samlingen »Essays Catho- 107 lic and Critical» (1926). Evangelikalismen har genomgående varit mindre teologiskt produktiv. Den har senare och motvilligare accepterat den historiska bibelsynen. Det av Oxfordrörelsen stimulerade patristiska intresset förbands i Cambridge med en solid exegetisk lärdom. Här verkade en rad betydande teologer: F. A. Hort, B. F. Westcott, J. B. Lightfoot och J. A. Robinson, utmärkta framför allt för sin grundliga detaljforskning, som dock särskilt hos Westcott förbands med mer spekulativt tänkande. För honom liksom för Gore och andra bley inkarnationsteologien bryggan till praktisk social verksamhet. I den nyare a. samverka på mångfaldiga vägar de impulser, som utgått från de kyrkliga huvudriktningarna samt även intryck från kontinental teologi. Under 1900-talets första decennier verkade i Oxford de grundlärda exegeterna W. Sanday, B. H. Streeter, den framstående kännaren av fornkyrkans liturgier F. E. Brightman och den djuptänkte religionsfilosofen C. C. J. Webb. Arvet från Cambridge-platonismen förbands med den bredkyrkliga liberalismen av W. R. Inge. Det spekulativa intresset liksom en starkt socialetisk orientering utmärkte W. Temple. Den i egentlig mening systematiska teologien har i regel fått stå tillbaka för exegetik och religionsfilosofi; den har i nutiden haft sin främste företrädare i den tidigt bortgångne O. Quick. Under senaste år har utvecklingen inom den a. snarast gått i konservativ riktning, särskilt i fråga om bibeluppfattningen. Se även England. Litt.: E. W. Watson, The church of England (London 1914); G. K. A. Bell, A brief sketch of the church of England (London 1929). Den engelska kyrkans historia finnes framställd i flera större samlingsverk (det mest kända utg. av R. W. Stephen och W. Hunt). Årsöversikter över a. finnas i Svenska kyrkans årsbok (1922 ff.). V. F. Storr, The development of English theology in the 19. century (London 1913); C. C. J. Webb, A study of religious thought in England from 1850 (Oxford 1933). Y. B. ANIMISM, (av lat. animus, anima, ande, själ), ett av den engelske etnologen E. B. 108