| over sine synder, af troen på mirakler og syner, ydmyg og barmhjertig. Som ærkebisp optræder han imidlertid tillige som en verdensklog, politisk orienteret stormand af en sjælden udholdenhed og fuld af vovemod, den »ideernes, kraftens, handlingens og forhandlingens mand, som situationen krævede» (Weibull). Se også Nordens kristnande. Litt.: Rimbert, Vita Ansgarii, ed. Waitz (Script. rer. Germ. in us. scholar. Hannover 1884), da. overs. v. P. A. Fenger (5 ed. Khvn 1926), sv. overs. v. G. Rudberg med indl. af N. Ahnlund (2 ed. Sthm 1930); H. v. Schubert, A. und die Anf. d. schlesw. holst. Kirchengesch. (1901 i Beitr. u. Mitteil. d. Vereins f. schlesw. holst. Kirchengesch.); J. Oskar Andersen, A.s bet. f. det nord. missionsarb. (1926 i Nord. missionstidsskr.); 7. Schmid, Sveriges kristnande (Sthm 1934); L. Weibull, Ansgarii skrift om den påvliga legationen över Norden (Scandia 13, 1940); L. Weibull, Ansgarius (Skandia 14,1941). H.K—h ANTIKEN OCH DEN KRISTNA KYRKAN. Med »antiken» förstås icke sällan den period i alla de främreasiatiska och medelhavsfolkens historia, som går från början av historisk tid till mitten av första årtusendet e. Kr. men i en sammanställning som »antiken och den kristna kyrkan» innefattas i antiken endast greker och romare, och vikten lägges på dessa folks kultur och dess anda, framför allt i sådana hänseenden där denna kunde få omedelbar betydelse för kyrkan som sådan och dess liv. Kyrkan uppstod i en del av medelhavsvärlden där det sedan gamla tider fanns en i förhållande till grekerna självständig kulturtradition, men där antik odling och antikt väsen på mångfaldiga sätt hade trängt in alltifrån början av den hellenistiska tiden, d. v. s. alltifrån Alexanders erövring av perserriket. Judarnas land hade stått i beroende av än det ena, än det andra av de två stora delriken, som i denna del av medelhavsområdet framgingo ur Alexanders världsrike, det ptolemeiska väldet i Egypten och det seleukidiska i Syrien-Mesopotamien. Bådas ledande kretsar företrädde den grekiska kulturen, grekerna gynnades, och grekiska städer anlades även i Palestina och dess närhet. En tid såg det rentav 113 ANTIKEN OCH DEN KRISTNA KYRKAN ut som om judarna eller åtminstone deras högre skikt skulle kulturellt helt greciseras, men de bryska metoder som Antiochos IV av Syrien använde för att påskynda processen, framkallade en reaktion; denna tog sig uttryck i mackabéerupproret, som räddade den judiska religionens och kulturens bestånd. Sedan romarna hade helt erövrat Syrien blevo de strax herrar även i Palestina men utövade tidvis och delvis sitt välde där genom lydfurstar, Herodes den store och hans dynasti. Därför kom det romerska förvaltnings- och militärväsendet icke att synnerligen starkt trycka sin prägel på förhållandena i Palestina; Judéen med Jerusalem stod dock vid tiden för Jesu verksamhet direkt under romersk styrelse. I Jesu uppträdande och förkunnelse märkas inga egentliga spår av kontakt med den antika andliga kulturen, och fornkyrkan visar i början mycket mer av sitt samband med den judiska världen än av inflytelser från den grekisk-romerska. Men redan innan den började träda i närmare förbindelse med grekerna var den i viss utsträckning greciserad. Man kan icke tala på grekiska i andliga ting utan att i någon mån tänka grekiskt, men viktigare var att den övertog en del drag, som hade utbildats bland de vida spridda språkligt och kulturellt helleniserade judarna under hellenistisk tid. Sålunda torde det kristna grekiska predikospråket från början ha visat en del stildrag och tankeformer som hade upptagits från den grekiska talekonsten och litteraturen av tidigare judiska generationer med grekiskt modersmål och blivit element i deras synagogepredikan, och den allegoriska bibeltolkningen, som finns i viss utsträckning redan i Nya Testamentet och sedan blir allt vanligare, har sina huvudsakliga rötter i den grekiska tolkningen av Homeros, vilken de hellenistiska judarna hade applicerat på sina heliga skrifter. Även Septuaginta, den grekiska översättningen, vilken också var de grekiska kristnas bibel, visar en viss anpassning efter grekiska föreställningar. Då kristendomen, som hade befriat sig från nationellt judiska skrankor, började 114