ANTIKEN OCH DEN KRISTNA KYRKAN vinna större anslutning bland greker och romare, måste den högre antika bildningen på ett annat sätt än förut träda inom dess blickfält. Detta torde i början ofta ha skett i samband med de angrepp den utsattes för. Den förföljdes från statens sida, och förföljelsen beledsagades av förtal och propaganda; de kristna kritiserades teoretiskt och började också försvara sig teoretiskt. Den apologetiska litteraturen uppstod, som hade sin första blomstring under senare hälften av 100-talet. Vissa av apologeterna*, t. ex. Tatianos, ta avstånd från den antika kulturen likaväl som de avvisa den antika religionen; andra, såsom Justinus, framhöllo, att det fanns mycket värdefullt i den antika kulturen och levnadsvisdomen, och att kristendomen var en fullkomning av tendenser som länge hade varit verksamma hos grekerna. Båda dessa grupper använde som ett av sina mest verkningsfulla argument påpekandet att den israelitiska religions- och vishetstraditionen var betydligt äldre än den grekiska och det därmed förenade påståendet att grekerna hade fått sina bästa tankar från israeliterna. Här kunde apologeterna anknyta till en redan starkt utbredd vördnad för orientens visdom och speciellt till de hellenistisk-judiska skrifter som utvecklade sådana meningar. I sin polemik mot den hedniska religionen drogo de nytta av hellenistiska, särskilt epikureiska och kyniska, filosofers kritik mot den traditionella folkreligionen. Apologeter av Justinus’ typ, som gärna betonade vad som var gemensamt, bidrogo därmed till en starkare hellenisering av läran. De framställde den rentav som en filosofi av nästan samma slag som de grekiska filosofiriktningarnas, blott renare och sannare och enklare, varvid man dock får ha klart för sig att »filosofi» vid denna tid icke så mycket avsåg logik och kunskapsteori och teoretiska undersökningar av de stora världssammanhangen som livsvägledning och frälsningslära. De anslöto sig också till en för både greker och judar hemvan etisk optimism, som såg mer av den mänskliga förmågan än av den mänskliga oförmågan att fylla rättfärdighetskraven. 115 Under tiden hade, särskilt i Alexandria, kristna teologer på andra vägar kommit att ta upp ännu mer av grekiska filosofiska tankar i sin lära, och redan dessförinnan ha kyrkans män i sin muntliga och skriftliga förkunnelse börjat anpassa sig efter den grekiska talekonsten och tidens grekiska litteratursmak. Detta är märkbart redan hos Tatianos, och Clemens av Alexandria* omkr. 200 är en av sin tids främsta litterära förmågor; samtidigt uppträder hos romarna Tertullianus*, som i litterär kraft och originalitet distanserar alla samtida latinare. Clemens är också en föregångsman i teologiens grecisering, och hans store lärjunge Origenes är mycket starkt påverkad av stoisk och särskilt nyplatonsk filosofi. Den enkla tron blir underlägsen det teologiska vetandet, Gud blir abstraktare, och man söker nå en precisare uppfattning av Sonens förhållande till Fadern, av världens uppkomst och världsprocessens slutmål. I den grekiska hjältesagan finner man allt fler symboler för och förberedande antydningar om Kristus och den kristnes liv på samma sätt som i G. T. Opponenter mot denna utveckling saknades icke, men å andra sidan bredde sammansmältningen av grekiskt och judisktkristet ut sig ännu mer ohejdat hos gnostikerna. Då snart efter den sista svåra prövningen för kyrkan under Diocletianus’ förföljelse statsmakten helt ändrade sin hållning och Konstantin gjorde sig till kyrkans beskyddare, blev det möjligt att upptaga antika kulturelement med ännu mindre av reservationer och farhågor, då kyrkan nu var en erkänt starkare makt än de mot kyrkan fientliga bärarna av bildningen; man ser därför på 8300-talet åter ett starkt inströmmande av antika tankar, termer och talesätt i själva teologien. Teologiska skrifter baseras på äldre icke-kristna filosofiska verk, såsom Ambrosius’ Om prästens plikter (De officiis ministrorum), som i plan och till stor del också i detaljer följer Ciceros De officiis. Nyplatonska uttryckssätt och symboler bli ännu vanligare än hos Origenes. Men påpekas bör, att åtskilligt i de 116