påvirket av Joakim fra Fiore’s profetier, så det verdsliggjorte og verdensbeherskende pavedømme eller en enkelt pave som A. Tydningen ble opptatt av Luther, men for ham 1å det egentlig antikristelige ved pavedømmet i forvanskningen av evangeliet. I de siste århundreder har der igjen vært sterkere tendenser til å se A. i enkelte politiske makthavere eller i politiske systemer. Slike identifiseringsforsøk har vært feilgrep. Men tydelig er at N. T. ikke bare regner med en sammenfatning av all motstand mot Gud og Kristus i den A. som skal tre fram umiddelbart før verdens ende, men også med at A.s vesen og krefter stadig på ny og i vekslende form viser seg virksom i historien. Se også Djevel. Litt.: W. Bousset, Der Antichrist (Göttingen 1895); A. Jeremias, Der Antichrist in Geschichte und Gegenwart (Leipzig 1930); B. Rigaux, L'Antéchrist (Gembloux et Paris 1932); H. H. Rowley, The relevance of apocalyptic (London 1947). N. A.D. ANTINOMISM, en teologisk riktning under reformationstidevarvet, känd för sin opposition emot lagen i den kristna förkunnelsen. Riktningens egentliga upphovsman och förkämpe var Johan Agricola från Eisleben (1492—1566). Den s.k. första antinomistiska striden tog sin början 1527, när deavMelanchthon* författade, sachsiska visitationsartiklarna utgåvos. Melanchthon hade i denna skrift betonat nödvändigheten av att undervisa det råa och okunniga folket i dekalogen för att därigenom förbereda det under bot och ånger för evangeliet. Agricola angrep mycket häftigt Melanchthon och beskyllde honom för att »krypa baklänges» och leda de evangeliska tillbaka till påvekyrkan. Melanchthons fel bestode däri att han tillmätte lagen alltför stor betydelse och att han härledde boten och ångern ur fruktan för straff och icke ur kärleken till rättfärdighet. Vidare hade Melanchthon icke tillbörligt givit akt på skillnaden mellan gudsfruktan och straffruktan och felaktigt lärt om lagen, att dess uppgift skulle bestå i att förhindra synden, när den tvärtom enligt Paulus och Luther skulle öka och 121 ANTINOMISM stegra synden. Genom Luthers förmedling kom försoning ändock till stånd mellan Agricola och Melanchthon. Men när Agricola sedermera, såsom lärare i Wittenberg, (1537) i fyra disputationer framlade vissa teser mot dekalogen, blossade striden upp på nytt. Byggande på vissa uttalanden av Luther om en kristens frihet från lagen, hävdade han, att lagen överhuvud icke borde predikas i det nya förbundet. Moses hade givit sin lag enbart åt det judiska folket. De kristna hade ingenting med den att göra, ‘y de hade nog av evangeliets predikan. I sina teser om boten och dess förhållande till tron förfäktade han, att boten icke skulle drivas fram med tio Guds bud, utan enbart med predikan om Guds Sons lidande och död. Lagpredikan åstadkomme hos människan blott hyckleri, förtvivlan och fruktan för straff, men icke en sann bot. Förutsättningen för den rätta boten vore nämligen trons tacksamhet, som uppkom hos människan såsom en följd av evangeliets predikan utan något som helst lagens hot. Lagens hotelser skulle reserveras för denna världens råa människor för att tukta deras sinnliga begär. Oppositionen tvingade ändock Agricola till medgivandet, att även för den pånyttfödda, kristna människan, utom den lockande och dragande predikan om Kristi lidande, även en viss lagpredikan erfordrades för att väcka henne till bot. Denna lag, som skulle förkunnas för de kristna, vore identisk med de nytestamentliga milda förmaningarna, som icke hotade och icke toge bort frälsningsvissheten. Dessa milda förmaningar skulle ersätta de gammaltestamentliga hårda buden och framkalla en frivillig bot, som dekalogen icke kunde åstadkomma (lagens tredje bruk). Agricola härledde således på detta senare stadium boten ur denna förmildrade lag och icke ur förkunnelsen om Kristi lidande. Lagens tredje bruk innebär således hos honom en slags mellanting mellan lag och evangelium. Härom rådde i själva verket ingen större motsättning mellan Agricola och Melanchthon. Även den sistnämnde blev till följd av sin lära om lagens tredje bruk beskylld för antinomism. Däremot har Agricola aldrig riktigt erkänt 122