ANTIOKIA den av Melanchthon hävdade, den egentliga tron föregående, omvändelseboten (lagens andra bruk), enär den, framkallad av lagen, hos den icke troende måste innebära en trälaktig fruktan. Luther angrep Agricola mycket häftigt i ett flertal predikningar och disputationer. Han hävdade i dessa (liksom senare Konkordieformeln), att de kristna stå under samma lagens krav på bot och bättring som de icke troende. Detta beror på att den kristne, samtidigt som han är troende och rättfärdig, alltigenom är syndare och orättfärdig och såsom sådan måste stå under lagen, så länge detta liv varar. Människans liv såsom gammal och såsom ny människa vore icke att uppfatta som två efter varandra följande, tidligt skilda stadier (lagens stadium och evangeliets stadium) såsom Agricola uppfattade saken. En kristen vore tvärtom på samma gång gammal och ny människa och levde sålunda under både lag och evangelium. Någon mildare lag för de kristna kunde enligt Luther icke tänkas. I den s. k. andra antinomistiska striden diskuterades frågan om lagens olika bruk. Majoriteten av lutheranerna (gnesiolutheranerna medräknade) godkände lagens tre bruk. Den egentliga stridsfrågan var, om den kristne såsom ny människa skall anses vara helt fri från lagen eller om det möjligen behövs ett speciellt lagens bruk för den omvände såsom en vägvisare för hans vandel. Amsdorf, Otto och Poach hävdade, följande Luthers intention, den nya människans frihet från lagen och erkände icke något lagens tredje bruk. Dessa tre blevo falskeligen beskyllda för antinomism, fastän de i själva verket aldrig förnekat nödvändigheten av att predika lag även för de kristna. Fastän de vägrade att erkänna lagens tredje bruk ansågo de lagen nödvändig i dess civila och andliga bruk och skilde sig därigenom helt från Agricola, som ville ersätta första och andra bruket antingen med Kristi lidandes predikan eller med den nytestamentliga parenesen. De som hävdade lagen) kommo i själva verket närmare Agricolas antinomistiska ståndpunkt än dessa tre »gnesiolutheraner». 123 Som andra typiska representanter för en antinomistisk riktning kan nämnas Marcion i gamla kyrkan och Zinzendorf på 1700-talet. Det gemensamma draget i all antinomism är tendensen att hänföra lagen (oftast identisk med G. T.) till ett lägre trons stadium. Följden blir då, att det som man kallar evangelium får lagens prägel och funktion. Litt.: C. Schlüsselburg, Catalogus Haereticorum IV (Francof. 1597); F. H. R. Frank, Die Theologie der Concordienformel bd II (Erlangen 1861); G. Kawerau, Johann Agricola von Eisleben (Berlin 1881); J. Seeħhawer, Zur Lehre vom Brauch des Gesetzes und zur Geschichte des späteren Antinomismus (Rostock 1887); O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus II (Leipzig 1912); R. Bring, Förhållandet mellan tro och gärningar inom luthersk teologi (Helsingfors 1933); R. Bring, Gesetz und Evangelium und der dritte Gebrauch der Gesetzes in der lutherischen Theologie (Helsinki 1943); A. v. Harnack, Marcion (2 ed. Leipzig 1924); A. Nygren, Den kristna kärlekstanken II (2 ed. Stockholm 1947); G. Hök, Zinzendorfs Begriff der Religion (Uppsala Univ. Årsskrift 1948: 6; Uppsala o. Leipzig 1948). L. H. ANTIOKIA (patriarkatet). A. ved Orontes var ved den kristne misjons begynnelse Romerrikets tredje største by og en viktig handelsstad. Gjennom krig og jordskjelv ble byen flere ganger ødelagt i det 6. årh. og mistet sin betydning, særlig da den fra 637 kom i arabernes hender. Den heter idag Antâkîye og teller 20—30.000 innbyggere. Opplysninger om grunnleggelsen av en kristen menighet i A. og dens eldste historie finnes i Ap.G. 11: 19—30; 15: 1—35. A. var Paulus’ faste tilholdssted hvorfra han foretok sin 1. og 2. misjonsreise (Ap.G. 13: 1 ff.; 14:25; 15:40). Tradisjonen (Eusebius, Hist. eccl. 3:36) regner Petrus som menighetens grunnlegger. Tidlig i 2. årh. led biskop Ignatius av A. martyrdøden. Biskopen av A. fikk snart i kraft av byens naturlige lederstilling og ærverdige kristne tradisjoner en selvsagt forrang fremfor de andre orientalske biskoper. Dette ble fastslått på konsilet i Nikæa 325, og sannsynligvis lot man da patriarkatets gren- 124