ANTISEMITISM de krevde at den historiske mening først skulle fastslåes, og at den åndelige betydning derpå skulle avledes av denne yed at institusjoner eller begivenheter i den gamle pakt ble betraktet som typer på, eller skygger av, de kommende ting (Heb. 10:1). For G. T.s vedkommende var resultatet at antallet av messianske tekster ble sterkt redusert, og G.T.s historiske egenart ble utarbeid ganske annerledes enn i den eldre eksegese som fant messianske spådommer overalt. Antiokenernes fortjenester i bibeltolkningens* historie kan knapt overvurderes. De har innledet en fortolkningsmåte som siden atter og atter har vært gjort gjeldende, og som gjennom de siste århundrers historiske bibelforskning er blitt den seirende. Skolens kritiske prinsipper og rasjonale åndspreg gav seg også utslag i dens d o gmatiske standpunkter. Antiokenerne utviklet en interesse for Jesu historiske person og for hans menneskelighet som avviker sterkt fra de typiske alexandrineres dvelen ved hans guddom og gudmenneskelige natur. Lukian ble, som nevnt, en av arianismens fedre. Hos de senere antiokenere er der en tendens til å skjelne skarpt mellom de to naturer hos Kristus og til å hevde den menneskelige naturs selvstendighet. Lengst i en rasjonaliserende og psykologiserende oppfatning av Jesu person gikk Theodor av Mopsuestia. Hans elev Nestorius trakk konsekvensene i sin kristologi, som han også forkynte i sine prekener. Dommen over Nestorius på konsilet i Efesus 431 var tillike en dom over den antiokenske skole. Bærerne av den antiokenske tradisjon måtte flykte østover. De grunnla en skole i Edessa og senere en i Nisibis i Mesopotamia. Litt.: Fr. Chr. Münter, Commentatio de schola Antiochena (Khvn 1811); H. Kihn, Die Bedeutung der antiochenischen Schule auf dem exegetischem Gebiete (Weissenburg 1867); L. Diestel, Geschichte des Alten Testamentes in der christlichen Kirche (Jena 1868); A. v. Harnack, Lehrbuch der Dogmengeschichte, bd. 2 (Tübingen 1910); ŁL. Pirot, L'œuvre exégétique de Théodore de Mopsueste (Rom 1913); H. R. Nelz, Die theologischen Schulen der morgenländischen Kir- 127 chen (Bonn 1916); G. Bardy, Recherches sur saint Lucien d'Antioche et son école (Paris 1936); A. Vaccari i Biblica 1921 og 1934 (om de eksegetiske prinsipper); J. Cuillet, Les exégèses d’ Alexandrie et d'Antioche. Conflit ou malentendu? (i Recherches de science religieuse 34, 1947, s. 275 Íf.). E. M. ANTISEMITISM, en under 1800-talet präg- lad term för ovilja och fiendskap mot judarna. Medan beteckningen a. alltså är av ungt datum och går tillbaka på särskiljandet av semitiska och indoeuropeiska språk, är företeelsen själv minst 2000 år gammal. Svåra judeförföljelser ägde rum i Alexandria år 38, och runtomkring i romarriket frodades vid samma tid a. både i ord och handling. Judarnas relativt stora antal (7 proc. av en totalbefolkning på 64 mill.), deras fasta sammanhållning, religiösa egenart och privilegierade ställning gåvo näring åt det judehat, som den judiske filosofen Filon* sammanfattat i orden: >» Vi ensamma hållas för fiender bland alla människor under solen». De kristna, vilka till en början uppfattades såsom en judisk sekt och också gjorde anspråk på att vara det sanna, andliga Israel, fingo med judarna dela anklagelserna för ateism, ritualmord och otukt. Dessa beskyllningar riktade även judarna mot de kristna. Den hellenistiska judendomen krossades ingalunda genom Jerusalems fall år 70 och nedslåendet av Simon bar Kochbas uppror år 135. Den bedrev en livlig mission, som konkurrerade med den kristna och därför gynnades av romarna. Den teologiska polemiken var alltså icke endast en teoretisk debatt. Den religiösə motsättningen mellan moder- och dotterreligion gjorde, att a. fick fortsatt näring, även när kristendomen blivit statsreligion i romarriket. Kejsar Justinianus’ stränga judelagar fingo efterverkningar fram till 1800-talet, medan de arianska västgoterna och påven Gregorius den store intogo en välvillig hållning. Sedan Spanien 589 övergått till katolska kyrkan drabbades judarna av svåra slag, varför den arabiska erövringen hälsades med glädje av dem. Korstågstiden medförde nya lidanden, och på fjärde Jateran- 128