da stoikerna de gamla gudamyterna, som principiellt äro a. och därför kraftigt kritiseras redan av Xenofanes. Den filosofiska kritiken delas av Platon, som, fastän han själv framställer de högsta sanningarna i mytens form, bannlyser diktarna ur sin idealstat, emedan de förmänskliga gudarna. Alltsedan den grekiska filosofiens angrepp på den grova a. i den homeriska religionen (jfrantropopati-—gudomens behäftande med mänskliga lidelser) har en viss förklenande innebörd följt med termen a. Kritiken bygger dock från början på en rationell vantolkning av systematiserade och novellistiskt utsmyckade myter, vilka nedsjunkit till ett slags nöjesläsning. Hos Homeros själv löper den naturliga, d. v. s. i detta fall mytiska förklaringen parallellt med de handlande personernas rent religiösa upplevelse av skeendet, en för all religion karakteristisk dubbelhet. Den israelitisk-judiska religionen med sitt stränga förbud mot hilddyrkan har trots talrika både fysiska och psykiska a. (t. ex. Jahves röst och ögon, 1 Sam. 15:19; hans högra hand, Psalt. 18:36; hans kärlek, Jer. 31:3; hans hat, Jer. 12:8) aldrig utplånat distansen mellan gud och människa. Jesus har genom att överflytta fadersnamnet på Gud och genom att tala om honom i liknelser, hämtade från jordiska förhållanden, visat, att han icke ryggat tillbaka för a., som alltså icke inkräktar på ett i så hög grad förandligat gudsbegrepp som det nytestamentliga. För den kristna teologien är a. legitimerad genom skapelsetanken och inkarnationsbegreppet. Då Gud skapat människan till sin avbild (Gen. 1:27) och låtit sin son antaga mänsklig gestalt (Fil. 2:6ff.), har man ansett sig ha rätt att bruka mänskliga ordasätt om Gud. Det förra bibelstället haravaudianernael.antrop omo rfiterna, en kristen sekt från omkr. 400, rationellt uppfattats så att skaparen själv har en kropp, varför även övriga antropomorfa utsagor böra tolkas bokstavligt. A. användes stundom även såsom beteckning för diktarens inlevelse i naturen, vars olika företeelser skildras såsom levande väsen. (Jfr Animism.) 133 ANTROPOSOFI Litt.: E. Bevan, Symbolism and belief, s. 25 ff. (London 1938); E. Ehnmark, Anthropomorphism and miracle (Upps. Univ. Årsskrift 1939:12; kritik av den sedvanliga Homerostolkningen); Art. »Anthropomorphismus» i Reallexikon für Antike und Christentum (Leipzig 1941 ff.; talrika litt.hänv.); G. van der Leeuw, L'anthropomorphisme comme forme de l'anthropologie (i Le Monde non chrétien, Paris 1947); F. Michaeli, Dieu à l’image de l’homme. Etude de la notion anthropomorphique de Dieu dans l'Ancien Testament (diss. Neuchâtel-Paris 1950). C.-M.E. ANTROPOSOFI (eg. vishet om människan, av grek. čvðpwros, människa och copta, vishet), en 1828 av den schweiziska filosofen Troxler präglad term, nu använd om en modern form av ockultism*. A:s stiftare är Rudolf Steiner (1861—1925) som utvecklat sin filosofiska åskådning i »Philosophie der Freiheit» (1894) och sin a. eller »andevetenskap» i ett otal senare skrifter och artiklar. 1913 lämnade Steiner Teosofiska samfundet och grundade Antroposofiska sällskapet. Detta har sitt centrum i Dornach, nära Basel, där en »Fri högskola för andevetenskap» finnes och veckotidskriften »Das Goetheanum», som är uppkallad efter namnet på högskolebyggnaden, utgives (30 årg. 1951). Efter Steiners död har den schweiziske diktaren och författaren A. Steffen (f. 1884) varit a:s ledande gestalt. Tidigare (1923—33) har a. också haft ett eget organ, »Svensk Antroposofisk Tidskrift», i Sverige, senare sammanslaget med den danska tidningen »Vidar» (1934 —40). A. innebär en reaktion mot en materialistisk världs- och människouppfattning, samtidigt som den materialiserar andelivet och gör det tillgängligt för sinneskunskap. Varje människa bär inom sig på möjligheten till dylik översinnlig erfarenhet, men de inre organen för det ockulta klarseendet, »lotusblommorna», behöva uppövas genom koncentration och meditation. Den som blivit delaktig av den högre intuitiva kunskapen förnimmer, att både universum och människan genomlöper en parallell utveckling i sju stadier. På det kosmiska planet motsvaras dessa av Saturnus, solen, månen, jorden, Jupiter, Venus och Vulkanus. Vi be- 134