APOKALYPTIK finna oss nu på jordestadiet, den mest materiebundna existensen, som avlöses av allt andligare livsformer. På det mänskliga planet innebär detta, att de höljen, som stanna från de tre första himlakropparna, nämligen den fysiska kroppen, eter- eller livskroppen och astral- eller själakroppen, undan för undan avläggas och jordestadiets individuella jagkropp alltmera renas och fullkomnas. De olika religionsstiftarna och profetgestalterna inom skilda religioner äro också inordnade i systemet såsom påskyndare av den andliga utvecklingen, och Golgathamysteriet betraktas som jordeepokens huvudhändelse. Själavandringsläran har likaledes sin givna plats i händelseschemat. Idé- och religionshistoriskt är a. en synkretistisk skapelse, till vilken stoffet är hämtat från gammal och ny gnosticism, mystik och teosofi med ett starkt inslag av indisk spekulation. Litt.: M. Werner, Anthroposophisches Christentum? (Bern 1939); G. Wachsmuth, Die Geburt der Geisteswissenschaft (Dornach 1941); A. Steffen, Krisis, Katharsis, Therapie (Dornach 1944). C.-M. E. APOKALYPTIK. Med a. förstår man cit profetiskt tankesystem, som vill förklara världens gång och förutse de avgörande sista händelserna, vidare även den fromhetsform, som under trycket av nutidens svårigheter orienterar sig mot hinsidesvärlden. Stamordet apokalyps (av grek. &rnoxd-Au¢ıg, avslöjande, uppenbarande av fördolda ting) härrör från Johannes Uppenbarelse 1:1, där hela bokens innehåll betecknas som Jesu Kristi uppenbarelse. Tanken är den, att den dolda framtiden kan avslöjas endast genom uppenbarelser och att dess hemligheter skola framställas i bild- och täckspråkets form, som inte är tillgänglig för alla. Apokalyptiska element finnas i flera religioner, i parsismen, i islam, även i den nordiska religionen. Mest betydelsefull är dock den judiska och den kristna a. De flesta av de judiska och kristna apokalypserna ha uppstått under det oroliga tidevarvet mellan 168 f. Kr. och 135 135 e. Kr. Det religiöst trofasta folket har i ofredens och förföljelsernas tid varit i behov av en historisk teodicé. På språkliga grunder kan tagas för givet, att a. först förekom inom Palestinas judendom, men att den sedan vann den största utbredningen i den hellenistiska judendomen. A:s förespråkare voro »de stilla i landet», icke den officiella judendomen. Fast a. hade vissa beröringar med fariseisk rabbinism, avlägsnade sig dessa två från varandra, då kristendomen gjorde allt större bruk av de judiska apokalypserna. A. skiljer sig även från gtl. profetism. Ehuru varje a. har uppstått i någon historisk situation, är dess riktpunkt dock mera i framtiden än i nuet. Medan profeterna som offentlighetens män förkunnade Guds vilja i olika aktuella frågor, sände apokalyptikerna anonyma budskap till de frommas kretsar. Det hörde till sakens natur, att den ljusa forntidens gestalter bäst kunde avslöja Guds hemlighållna planer. Att a. ändå har vuxit fram ur profetismen, bevisas redan därav, att de äldsta apokalyptiska styckena i G.T. äro partier av Jesajas* och Sakarjas* böcker (Jes. 24—27; Sak. 9—14). 1. Apokalyptisk litteratūr. A. i biblisk bemärkelse har från första början varit en litterär företeelse. Bland bibelns kanoniska skrifter finns endast två genomgående a.- böcker, Daniels bok* och Johannes’ Uppenbarelse*, men den apokalyptiska lärans omfång vidgas mycket av de s.k. pseudoepigrafiska böckerna*. Daniels bok har skrivits efter templets ödeläggelse genom Antiokus IV och före dess rening genom Judas Mackabeus, alltså mellan åren 168 och 165 f. Kr. Under mackabćéertiden ha tillkommit även den innehållsrika Henoks bok, (vars mest betydande del, de s. k. bildtalen, kap. 37—71, också kunde vara från Herodernas tid), den s.k. Jubiléćerboken, en ny Genesisbok med eskatologiska tillägg, samt de judiska grundskrifterna till Patriarkernas Testamenten, som i deras slutliga, delvis kristnade form äro från det första århundradet. Under den herodianska tiden torde den Slaviska Heno kb o- 136