ken och Assumptio Mosis, möjligen även Abrahamapokalypsen och Vita Adae et Evae ha kommit till. Till de sista decennierna av det första århundradet kunna med säkerhet förläggas 4.EsrabokenochBarukapokaly psen. Efter Jerusalems förstöring blevo den tidigare exilens män aktuella. Efter Henok och Mose var det nu Baruks och Esras sak att förklara det dystra ödet. De flesta av de nämnda skrifterna äro ursprungligen skrivna på hebreiska och arameiska, men de ha bevarats i översättningar till grekiska (delar av Henok, Patriarkernas Testamenten) eller etiopiska (hela Henok, Jubil., 4. Esra) eller syriska (Barukapokalypsen, som bör skiljas från den apokryfiska Barukboken) eller latin (Jubiléerboken, Vita Adae, 4. Esra). — N. T.:s enda apokalyptiska bok, Johannes’ Uppenbarelsebok, uppstod vid mitten av 90-talet med anledning av Domitianus’ förföljelse. Att dess kanoniska värde senare blev omtvistat, bevisar a:s tillbakagång i den gammalkatolska kyrkan. På 140—160-talen tillkommo dock tre nya apokalypser: Hermas’ Herde, en botpredikan i apokalypsens form, Petrusapokalypsen, en utvidgning av den s. k. synoptiska apokalypsen (Mark. 13 et par) med särskilt intresse för skildring av den himmelska saligheten, och Epistula ap o stolorum. Av senare skrifter har endast Paulusapokalypsen större värde. 2. Innehållet i den judiska a. är rätt brokigt. Utom rent profetiskt material, förutsägelser om kommande tilldragelser, innehålla de apokalyptiska skrifterna kosmogoniska, astronomiska och teosofiska spekulationer (särskilt den etiopiska Henok). Därtill kommer, att de särskilda profetiorna anföras isolerade utan något strängt system. Ändå kan man finna vissa dominerande tankegångar. Utgångspunkten är motsatsen mellan den innevarande onda tidsåldern och den kommande frälsningens* tid. Fastän formeln »denna värld och den kommande» (olam hazze’ — ’ola'm habba’) är rabbinsk finns själva tanken i all apokalyptisk litteratur. Gud har icke skapat endast en värld, 137 APOKALYPTIK utan tvenne (4. Esra 7:50). Då den äldre profetismen förutsatte, att den kommande messianska tiden är en naturlig fortsättning av den nuvarande tiden, förkunnar a., att de två eonerna äro helt skilda från varandra. Det behövs ett nytt skapelseverk av Gud. Bron, som bär över klyftan, är u p pståndelsen* från de döda. Den lyckliga sluttiden är icke helier identisk med den ljusa urtiden. Redan profetismen övergav det eviga kretsloppets tanke. Gud skapar nytt, som inte tidigare funnits till (Jes. 43: 16—19; 65: 17). Genom att man började göra skillnad mellan forntiden, nutiden och framtiden, uppstod en ny världshistorisk syn. Daniels bok var den första, som förklarade världshistorien genom att uppdela den i på varandra följande riken, som alla utgjorde en motsats till Människos onen s* eviga rike. — För det andra ligger i a:s intresse att förutse, när eonernas skifte äger rum. Antingen meddelar man tidsperiodernas längd (som apokalyptiskt betydelsefulla tal må nämnas 3 1/2, 4, 12, 70, 5-6-7 Xx 1000) eller beskriver sluttidens tecken. Olika plågor och katastrofer utgöra de s. k. messianska födslosmärtor, som bebåda frälsningens nära utbrott. Ju längre den gamla tiden fortbestår, dess mera behärskas den av de demoniska makterna. Slutligen uppstår den onde själv i människogestalt, Antikrist*, som sedan fängslas av M e ssias* eller någon ärkeängel. Messias’ ankomst är en av de sista händelserna vid sidan av de dödas allmänna eller begränsade uppståndelse och yttersta domen*. Rätt ofta tänkes Messias sittande overksam på Guds högra hand; Gud själv är domaren; inte heller hör uppståndelsen och Messias’ parusi tillsamman. — Den kommande världens art skildras med mera eller mindre fantastiska bilder. Paradiset växlar med den nya himmelen och jorden. Det eviga livet och den eviga förtappelsen äro varandras motsatser, likaså himmel* och h e !- vete. 3. Nytestamentlig a. grundar sig i stor utsträckning på den judiska. A. var lika väl Johannes Döparens som Jesu hemvärld. De verkade ju bland »de stilla i lan- 138