APOKALYPTIK det» och deras förkunnelse var full av a:s begrepp: Dock var Jesus själv ingen apokalyptiker. Han framträdde i sitt eget namn och lät icke göra apokalyptiska beräkningar (Mark. 13:32f.). Ett apokalyptiskt system var rentav onödigt, då man väntade Guds rikes* tillkommelse i närmaste framtid. Men tidigt började man ock ängslas över parusins* uteblivande och då var kristna apokalyptiker av nöden (1 Tess. 4: 15— 18, 2 Tess. 1:7—10). Enligt Jesus (se Luk. 17:20—37, den äldsta a. i evangelierna) skulle Guds rike komma inom en överskådlig framtid, dock inte omedelbart. Människosonen skall först lida döden och upptagas till sin Faders härlighet, innan han uppenbarar sig. Denna Jesu eskatologiska grundsyn företräddes också av Paulus, som utvecklade den till en rent kristen a. Enligt den behärskar Kristus totalt eonernas historia; varje ny eon börjar med en uppståndelseakt; slutligen, i det eviga livet, är Gud allt i alla (1 Kor. 15: 20—28). Det judiska kriget och Jerusalems förstöring gav upphov till en grundligare kristen a. Av enstaka Jesu ord byggdes då på den judiska a:s grundval den synoptiska a. (Mark. 13, Matt. 24, Luk. 21). Även Johannes’ Uppenbarelsebok, som tillkom c:a 25 år senare, har mycket gemensamt med den judiska a. I förgrunden står dock Kristi person (lammet och lejonet). Att urkristendomen kom till rätta med bara en enda ny a., förklaras också därigenom, att den använde flera judiska apokalypser och därtill ombildade, kristnade, några av dem (t.ex.Ascensio Jesaiae och delar av Sibyllaböckerna). Ä andra sidan försvagades intresset för a. redan i martyrkyrkan. Att Hermas’ Herde är en apokalyps beror därpå, att a. gav det bästa stödet för den sedliga bot- och väckelsepredikan. 4. En kyrko- och dogmhistorisk överblick bevisar, att a. efter de första tiderna vann anslutning endast i de sekteristiska kretsarna utanför kyrkan. Den rörelse, som den frygiske pneumatikern Montan u s under senare delen av 1000-talet uppväckte, var alltför synkretistisk för att den gammal- 139 katolska kyrkan skulle ha kunnat antaga den. Om redan montanismen ur Johannes’ Uppenbarelsebok hämtat sin grundidé, att det himmelska Jerusalem skall nedstiga till en viss jordisk stad, var det dock italienaren Joakim från klostret »S. Johannes in flore», vilken på 1200-talet började tyda historien med stöd av Uppenbarelseboken. Den västerländska kyrkan hade godkänt, attdettusenäåriga riket hade begynt redan med Kristus, men Joakim övertygade all senare a. om, att Kristi jordiska rikes utbrott först »nu» var inne. Den apokalyptiska kristendomen företräddes även avy S avonarola (d. 1498), men en verklig renässans fick den i den tyska vederdöparrörelsen, som mellan 1520—35 under ledning av Th. Münzer, B. Hubmaier, M.HofmannochJ.Matthijsz delvis med våldsmedel försökte grunda Guds rike på jorden. Även 1700-talets radikala pietism (i Tyskland, Skandinavien och Nord-Amerika) hade en starkt apokalyptisk orientering. I den reformerta kristendomen väcktes a. till nytt liv i somliga amerikanska sektbildningar under 1800-talet, närmast i adventismen*. Efter dess förebild ha apokalyptiska tidsberäkningar odlats av Russels rörelse »Jehovas vittnen»*, som dock är en mera gnostisk än kristen företeelse. 5. Det aktuella dogmatiska problemet är, huruvida a. hör till den äkta kristendomen. Den exegetiska forskningen har nog visat, att N. T:s hela budskap är eskatologiskt orienterat, men frågan är den, om de apokalyptiska tankarna äro så tidsbundna, att de sakna mening och budskap för andra tider än deras egen. I den form, som Paulus och Johannes, N. T:s teologer, företräder a., torde den dock alltid kunna inrymmas i den kristna kyrkans trossatser. Jesu uppståndelse och ankomst till domen, kroppens uppståndelse och ett evigt liv utgöra den kristna trons grundelement. Litt.: F. C. Burkitt, Jewish and Christian Apocalypses (London 1914); W. Bousset und H. Gressmann, Die Religion des Judentums im späthellenistischen Zeitalter (3 ed. Tübingen 1926); G. F. Moore, Judaism in the first centuries of 140