the Christian era 1 (London 1927); H. E. Weber, »Eschatologie» und »Mystik» im N.T. (Gütersloh 1930); P. Volz, Die Eschatologie der jüdischen Gemeinde im neutestamentlichen Zeitalter (2 ed. Tübingen 1934); A. Oepke, Agnt, anoxdAvt (Theologisches Wörterbuch zum N.T. 3, s. 565—597; Stuttgart 1938); A. 7. Nikolłainen, Der Auferstehungsglauben in der Bibel und ihrer Umwelt 1—2 (Helsinki 1944— 3 ATONA- 1946). A. T.N. APOKRYFER (av grek. &róxpuyos, dold, tvivelaktig). Gamla Testamentets a. På synoden i Jamnia omkr. 90 e. Kr. fastställde de palestinensiska judarna sin Kk anon till att omfatta 25 böcker, dem som vi känna från vår bibel. Denna fixering av den heliga Skrifts omfång gällde emellertid ej för judarna i Egypten. Dessa hade i motsats till sina palestinensiska trosbröder en tämligen liberal uppfattning av kanon och läste i sina synagogor åtskilliga andra till sitt antal ej klart fixerade uppbyggelseskrifter. Dessa skrifter kommo så småningom att betecknas med termen a. Egyptenjudarnas grekiska bibel, som vi kalla S e ptuaginta*, fick en utomordentlig betydelse framför allt därigenom, att den blev den kristna kyrkans G.T. Men även den palestinensiska judendomens strängare kanonuppfattning kom att öva inflytande på kyrkan och utvecklingen inom de skilda kyrkosamfunden har förlöpt olika. Den grekiska kyrkan accepterade på synoden i Jerusalem 1672 fyra böcker som kanoniska utöver de i den palestinensiska kanon ingående, nämligen Tobit, Judit, Syrak*, och Visheten*. Inom den rom. kyrkan gjorde sig inflytandet från den alexandrinska kanonuppfattningen ännu mera märkbart. På Tridentinerkonciliet 1546 erkändes nämligen som kanoniska en lång rad skrifter förutom de i den palestinensiska kanon ingående, nämligen tilläggen till Daniel och Ester, Baruk, Jeremias brev, 1 och 2 Mackabéerböckerna, Judit, Tobit, Syrak och Visheten samt såsom tillägg till N. T. 3 och 4 Esra. Enligt katolsk terminologi är a. benämning på de av oss s. k. pseudoepigraferna*. Inom de evangeliska kyrkorna blev däremot, under intryck av humanismens krav att gå till källorna, den palestinensiska 141 APOKRYPFER kanon bestämmande såtillvida, att endast de i denna ingående skrifterna tillerkändes full kanonisk värdighet, medan övriga skrifter endast fingo karaktären av uppbyggelseböcker. För Luther blev den latinska bibeln bestämmande för urvalet av icke kanoniska skrifter, men han placerade dem som ett bihang till G.T. under en särskild rubrik: »Apokryfer, det är böcker som icke aktats lika med den Heliga Skrift, men dock äro goda och nyttiga till att läsa.» Efter Luther rättade sig helt de svenska bibelöversättarna 1541. De första reformerta översättningarna av G.T. förforo på samma sätt med a., som emellertid så småningom kommit att helt utelämnas ur de reformerta biblarna. Att a. uteslutits ur de flesta av våra egna bibeleditioner, är en följd av de s. k. apokryfstriderna i början av 1800-talet, då det stora Brittiska Bibelsällskapet under påtryckning från de skotska puritanerna beslöt att icke utge biblar som innehòöllo a. eller understödja företag som utgåvo sådana. Nya Testamentets a. kunna liksom dess kanoniska böcker indelas i evangelier, apostlaberättelser eller acta, brev och apokalypser. Större delen av de nytestamentliga a. stammar från 2:dra eller 3:dje årh. Fragment äro bevarade av en rad judekristna evangelier, mer eller mindre polemiskt hållna gentemot de kanoniska, t. ex. Ebioniterevangeliet och Hebréerevangeliet. Andra representera gnostiska riktningar, t. ex. Tomasevangeliet, eller avse att utfylla luckor i de kanoniska evangeliernas berättelser, t. ex. Jakobs protoevangelium. De a. apostlaberättelserna äro mestadels av heretiskt ursprung och endast bevarade i fragment. De fem viktigaste handla om resp. Johannes, Paulus, Petrus, Andreas och Tomas. De a. breven bära Pauli namn. Brevet till Laodicea är tillkommet med anledning av Kol. 4: 16 och har en bestämd likhet med Filipperbrevet. Med utgångspunkt från 1 Kor. 5:9 och 7: 1 tillkom, troligen vid mitten av 100-talet en fingerad korrespondens mellan Paulus och församlingen i Korint. Från 300-talet stammar slutligen en fingerad brevväxling mellan Paulus och Seneca. Av de a. apokalypserna äro de viktigaste 142