ARAMEISKA ronitter ble omvendt til protestantismen, og en rik litterær virksomhet begynte. Ennå mer ivrige har jesuittene vært, som har grunnlagt et S:t Joseph-universitet i Beirut og innlagt seg store fortjenester både av arbeid for folkeopplysning og for vitenskapelige studier. Se også Islam, Muhammed. Litt.: T'h. Nöldeke, Geschichte der Perser und Araber zur Zeit der Sassaniden (Leyden 1879); . T. Andræ, Der Ursprung des Islams und das Christentum (Uppsala 1926); H. St. J. B. Philby, Arabia (London 1930); R. A. Nicholson, A literary history of the Arabs (2 ed. Cambridge 1930); B. Levin, Die griechisch-arabische Evangelien-Übersetzung. Vat. Borg. ar. 95 und Ber. orient. oct. 1108 (diss. Uppsala 1938). H. B. ARAMEISKA. »Arameiska» är den gemensamma beteckningen för en mängd olika dialekter eller språk tillhörande den semitiska språkgruppen. De arameiska dialekterna eller språken äro bevarade i inskrifter och dokument från skilda tidpunkter, orter och kretsar under en period av över 2700 år eller från 7700-talet f. Kr. fram till våra dagar. De olika arameiska språken eller dialekterna skiftas till namnen från varandra genom en försatt ursprungsbeteckning, hänförande sig till dokument eller geografisk lokalisering, såsom: egyptisk-a., galileisk a., bibel-a., zohar-a. Dessutom räknas till den arameiska gruppen två språk med egna namn: syriskan och mandeiskan. De arameiska språk med därtill hörande litteratur, som äro av särskild betydelse för bibelforskningen, äro följande: 1) Egyptisk-a., så benämnd däfför att den är språket i de dokument som i form av papyrusfragment, härstammande från den judiska militärkolonin i Elephantine i Egypten, troligen från 500 à 400 talet f. Kr. Dessa äro av särskilt intresse för den gammaltestamentliga forskningen. Texterna äro utgivna av A. Cowley, London 1923. Grammatik av P. Leander i Göteborgs Högskolas årsskrift 1928, Göteborg 1928. 2) Bibel-a. är den vanliga benämningen på språket i de arameiska partierna av G. T.: Dan. 2: 4 b—7: 28; Esra 4:8—6: 18; 167 7: 12—26; Jer. 10:11. Tidigare, så ännu i lexica till G.T. in på 1800-talet, benämndes detta språk »chaldeiska», en benämning som förekommer redan hos Hieronymus*. Det bibel-a. språket och texterna har behandlats i en oöverskådlig mängd monografier och grammatikor. Se Bauer/Leander, Grammatik des Biblisch-Aramäischen, Halle 1927. 3) De olika arameiska dialekterna i den judiska litteraturen fr. o. m. vår tideräknings början. De viktigaste äro: a) a. i de s. k. targumerna, de för gudstjänstbruk tillkomna parafraserna till de gammaltestamentliga texterna: Targum Onkelos till de 5 Moseböckerna, vilken dialekt av Dalman benämnes judeisk a. profettargumerna, targumerna till de övriga testamentliga skrifterna, samt fragment av andra targumer till de 5 Moseböckerna. Utförlig grammatik i G. Dalman, Grammatik des jüdisch-palästinischen Aramäisch, 2 ed. Leipzig 1905. b) galileisk-a. — så benämnd av Dalman — i partier av gemaran i den palestinensiska Talmud (Talmud Jerushalmi) och i vissa midrascher; torde vara det språk, som ligger närmast det, som Jesus och hans apostlar talade, av vilket vi ha enskilda ord och uttryck bevarade i grekisk transkription i N.T. Senaste grammatik med första försök till syntax i H. Odeberg, Short grammar of Galilaean Aramaic, Lund 1939. c) babylonisk-a., i partier av gemaran i den babyloniska Talmud. d) zohar-a. i Zohħhar, Zohar Chadash och Tiqqune haz-Zohar samt senare kabbalistiska skrifter. 4) samaritansk-a. i samaritansk litteratur, främst den samaritanska targum och Asfar Feliata eller Marqas bok. Dessutom insprängd i hebreiskan i den samaritanska liturgin. 5) syriskan framför allt i de syriska översättningarna till G. och N. T. 6) mandeiskan i Ginza, Jamina och Semala, den mandeiska Johannesboken och hymnsamlingen Qolasta. Grammatik av Th. Nöldeke, Halle 1875. H. O. 168