ARBEJDE, se Kallelse. ARBETARRÖRELSEN. Den moderna a. har uppstått under 1800-talet. Det har även förr funnits olika sammanslutningar inom arbetarvärlden, och det fjärde ståndet, som man har brukat kallat kroppsarbetarna, vilka stå i andras tjänst och icke besitta större privategendom, har deltagit genom tiderna i revolutionära rörelser. Men som a. i modern bemärkelse kan man ej beteckna dessa företeelser. Den moderna a:s uppkomst står i samband med den stora industriella omvälvningen, som skedde i slutet av det adertonde och i början av det nittonde seklet. Denna omvälvning, som förorsakades av de nya tekniska uppfinningarna, framför allt av ångmaskinens uppfinning, skapade den nutida storindustrien och även den moderna storkapitalismen. Genom storindustriens uppkomst förlorade de flesta fria hantverkare sina utkomstmöjligheter. Lönearbetarnas skara däremot mångdubblades och arbetarna samlades i industricentra. Den av den ekonomiska liberalismen inspirerade storkapitalismen tog inga hänsyn till arbetarvärldens livsbehov. Den började hänsynslöst begagna både kvinnor och barn i arbetet, då man kunde betala dem mindre lön. Många vuxna, framför allt vuxna män blevo arbetslösa. Storkapitalismen skapade arbetslöshet även genom de affärskriser, som förorsakades av den industriella överproduktionen. Arbetarna blevo en massa av proletärer, utan något framtidshopp, och ofta även med ett totalt förstört hemliv i följd av kvinnornas och barnens arbete. För skapandet av en bättre livsställning började arbetarvärlden organisera sig för att genom samlad kraft hävda sina livsintressen. Denna organisation skedde först inom fackföreningsrörelsen, som uppstod i Förenta Staterna redan i slutet av 1700-talet. I England förekommo de första fackföreningarna under 1820-talet, men fackföreningsrörelsen fick där lagligt erkännande först under 1870-talet. De engelska fackföreningarna har som även andra länders fackföreningar blivit en mäktig sammanslutning som har kunnat verka mycket för levnadsförhållandenas förbättrande. I Tysk- 169 ARBETARRÖRELSEN land uppstod fackföreningsrörelsen under 1860-talet, i Norden under 1870- och 1880-talen. För att kunna inverka på lagstiftningen och genom politisk maktkamp hävda sina livsmål organiserade arbetarna sig även politiskt. Den i England under 1840-talet framträdande Chartismen, som hade sina mesta anhängare bland arbetarna, var främst en rösträttsrörelse. Men efter Chartismens upplösning gick det ett halvt århundrade innan det egentliga arbetarpartiet uppstod i England. Den engelska a. har i stort sett haft ett positivt förhållande till kyrkan och kristendomen. Många av dess ledande män har varit lekmannapredikanter och flera anglikanska kyrkans präster; till och med biskopar har varit arbetarpartiets medlemmar. En helt annan livssyn har den kontinentala a. haft. Detta berodde därpå att den tillägnade sig som sin ideologiska grund den av Marx och Engels skapade socialistiska teorin och därjämte dessa lärofäders ateistiska och kristendomsfientliga livsuppfattning. Marx har haft ett mäktigt inflytande i a:s utveckling. Både de kommunistiska och socialdemokratiska a. har vördat honom som sin förnämsta lärofader. Den politiska tyska a. grundades under 1860-talet under ledning av den eldige agitatorn och folkledaren Ferdinand Lassalle. Under århundradets senare hälft grundades socialistiska arbetarpartier överallt i Europa, bland annat i de nordiska länderna. Den moderna a. har från sin första början varit en internationell företeelse. I det kommunistiska manifestet, som Marx och Engels formulerade år 1848, finns det beryktade slagordet: »Proletärer i alla länder förenen eder». Marx var ock den ledande anden, då i London år 1864 bildades en internationell arbetarorganisation, den första internationalen. Den upplöstes dock av inbördes meningsskiljaktigheter år 1876. Men år 1889 uppstod i Paris den andra internationalen, som bley den socialdemokratiska a:s mellanfolkliga organisation. Betydande tillfällen inom den moderna a. har varit de internationella arbetarkongresserna. Unge- 170