ARBETE, se Kallelse. ARGENTINA, se Sydamerika. ARIANISME har sitt navn etter Arius (d. 336), presbyter i Aleksandria og disippel av Lucianus av Antiokia. Når vi taler om a., er det Arius’ kristologiske synsmäåter vi tenker på. Arius ser det slik at Sønnen ikke er sann gud, men en skapning. I motsetning til adoptianismen fastholder han Sønnens førhistoriske eksistens, men hevder at Sønnen har en begynnelse, at det var en tid da han ikke var til. Herav følger da at Sønnen har et annet vesen enn Faderen og at han som skapning ikke kan ha noen fullkommen innsikt i Guds vesen. Selv om han ikke skal stilles ved siden av andre skapninger, skal han heller ikke æres på samme måte som Gud. Arius’ lære støtte på megen motstand, og ble da også avvist av kirken som kjetteri. Dens mest energiske og betydelige motstander ble Athanasius*. Arius ble avsatt på en synode i Aleksandria (ca. 320), og kirkemøtet i Nicea (325) tok avstand fra a., idet det erklærte at Sønnen var »Gud av Gud, lys av lys, sann Gud av sann Gud, født, ikke skapt, av samme vesen som Faderen». Den ble så definitivt forkastet på kirkemøtet i Konstantinopel i 381, men hadde lenge atskillig tilslutning blant germanerne, og som kristologisk grunntype betraktet har den hatt sine talsmenn i senere tider også, overalt hvor man ser Kristus som et mellomvesen mellom Gud og mennesket. Kirken gjorde rett i å avvise a. Den arianske kristologi stemmer ikke med N.T.s Kristus-forkynnelse. Dette følger enda ikke uten videre av at a. er subordinatiansk. Subordinasjonslære er et flertydig begrep, og i en viss forstand er det subordinatianske tanker i N. T. også. Det som kirken må ta avstand fra, er den tanke at han som åpenbarer Gud ikke selv er Gud, men et mellomvesen og en skapning. En slik lære er i strid både med Kristus-troen og med Guds-troen. Ut fra kristent syn er det bare Gud som åpenbarer Gud, og når vi tror på Kristus, tror vi derved også på Gud. A. gjør ikke alvor av grensen mellom skaper og skapning. 173 ARISTOTELES Se også Kristologi. Litt.: H. M. Gwatkin, Studies of arianism (2 ed. London 1900); P. Snellmann, Der Anfang des arianischen Streites (Helsingfors 1904); G. Bardy, Recherches sur s. Lucien d'Antioche et son école (Paris 1936, her finnes en del arianske kildeskrifter) se ennv. de forskjellige fremstillinger av dogmehistorien og dessuten G. Aulén, Den allmänneliga kristna tron (4 ed. Sthm 1943); og E. Brunner, Dogmatik, Bd 2 (Zürich 1950 s. 409 ff.); Angående »moderne arianisme» se f. eks. G. Bonet-Maury, Les origines du Christianisme unitaire chez les Anglais (Paris 1881). R.H. ARISTOTELES, grekisk filosof (384—322 f. Kr). Född i Stagira i Trakien och därför ofta kallad »stagiriten». Vid 17 års ålder kom han till Aten och fick där, i Platons akademi, sin vetenskapliga utbildning. Han förbley Platons lärjunge under 20 år, ända till dennes död. Sedermera blev han år 342 kallad till Makedonien som lärare för konung Filips son Alexander. Är 334 återvände A. till Aten. Där grundade han sin egen filosofskola i ett åt Apollon Lykeios helgat gymnasion, Lykeion. Hans lärjungar kallades peripatetiker sannolikt efter deras vana att under filosofiska samtal promenera omkring (grek. xepinatetv) i pelargångarna. Efter Alexander den stores död år 323 flydde A. undan politiska förföljelser, då man misstänkte honom för alltför stora sympatier för Makedonien, till Chalkis, där han avled redan följande år. Metafysik. I sin världsförklaring ser A. liksom Platon det väsentliga i det allmänna begreppet. Han förmildrar dock den platonska dualismen genom att införa begreppsparet form (èvépysix) — materia (dúvapg), aktualitet och potentialitet. Han fattar ej, såsom Platon, begreppen såsom en transcendent, översinnlig tillvaro för sig, utan såsom immanenta, gestaltande former inom den sinnliga verkligheten. Materien är enligt A. potentiell möjlighet och längtar att förverkligas genom formen. Varje enskilt ting är sålunda enligt A. en produkt av form och materia. A. har även infört utvecklingens och ändamäålsorsakens begrepp i den filosofiska diskussionen: det gäller enligt honom att undersöka, varför allt är sådant som det faktiskt är. Tillva- 174