ARISTOTELES rons uppkomst anser sig A. kunna förklara genom två med varandra koordinerande orsakskedjor. Dels antager han yttre, mekaniska orsaker, som få alla tunga föremål att vila i mitten eller att falla nedåt, däremot alla lättare föremål att stiga uppåt. Denna sida av A:s orsakslära torde härstamma ifrån den atomistiska skolan. Dels talar han om den »formella», andliga orsakskedjan: alla ting äro graduellt, i allt högre grad delaktiga av den rena formen, »den första orsaken», »den orörde röraren», det rena tänkandet, Gud. I gudomen finns enligt A. ingen materia, ingen potentialitet, utan enbart den rena formen, enbart aktualitet (actus purus). A:s skillnad gentemot Platon torde därför mera bestå i yttre uttryck än i tänkandets egentliga motiv, ty hans »rena aktualitet» torde vara ett med Platons »sanna varande» entydigt begrepp. Kunskapsteori och logik. A. är i sin kunskapsteori närmast empirist och sensualist, Platon rationalist: enligt A. grundar sig all mänsklig kunskap på sinnlig erfarenhet, enligt Platon på det abstraherande tänkandet. A. delade tillvaron i den himmelska, superlunariska och jordiska, infralunariska världen och menade, att exakta, matematiska lagar gälla blott i den högre världen. Däremot förklarade A., att »matematiken duger ej i naturvetenskapen»; i den sinnliga erfarenheten är allt blott nästan regelbundet: en cirkel är blott nästan en cirkel osv. Enligt denna frågeställning blev naturvetenskapen närmast blott klassificering av arter. — Den gängse skollogiken, i synnerhet dess lära om definition och slutledning, härstammar från A. Först den moderna s. k. logistiken har insett dess begränsningar. A:s världsbild var härskande under gamla och medeltiden. Först den nya tidens naturvetenskap, närmast Galilei, förkastade A:s frågeställning: enligt honom skall naturvetenskapen ej utreda »aristoteliska» ändamäålsorsaker, alltså frågan, varför tillvaron är sådan den är, utan i exakta, matematiska och verifierade lagar ange, hurudan den faktiska verkligheten är. Härmed 175 bortfaller också »den orörde röraren». Den betraktas dels såsom en logisk anomali, då en punkt ej kan samtidigt vara i rörelse och i vila, dels såsom ett metafysiskt postulat, som ej kan verifieras. Etik. A. förkastar i likhet med många andra grekiska filosofer den populära gudatron: det goda skall icke eftersträvas för att uppnå gudarnas gunst eller undgå deras straff, utan för den mänskliga lycksalighetens skull. A:s »orörde rörare» är alltså en metafysisk världsförklaringsprincip, ej religionens levande Gud. Något absolut ideal i etiken uppställer A. ej, utan söker anvisa vägen för människan att nå en relativ lycksalighet som alla kunna uppnå. Sokrates och i sht Platon menade, att dygden består i uppstigande! till det sanna varandet, i delaktighet av det skönas, godas och sannas idé, vilket mål blott få utvalda äro predisponerade till. A. menar däremot, att dygden och därmed lycksaligheten uppnås genom en verksamhet i överensstämmelse med naturen. Då människans säregna natur består i hennes törstånd, är för henne lyckan en av förståndet ledd verksamhet. De olika dygderna fattar A. såsom den rätta medelvägen mellan motsatta ytterligheter; så är till ex. modet den rätta, väl avvägda medelvägen mellan dumdristighet och feghet. Såsom etisk absolutist vägrade Sokrates att fly ifrån fängelset och ansåg såsom sin plikt att underkasta sig statens lagar i alla situationer; däremot valde A. såsom etisk relativist den rätta medelvägen och undvek den hotande rättegången och beskyllningar för »gudlöshet» genom att fly till Chalkis, med motiveringen, att han »ej ville ge atenarna ett nytt tillfälle att begå ett brott mot en filosof». Aristotelism och kristendom. A:s rörelselära blev närmast genom Origenes och alexandrinsk teologi under medeltiden ett gängse schema för tolkningen av den kristna frälsningsläran. Då A. uppfattade hela naturprocessen såsom ett successivt uppåtstigande från materia till form, från potentialitet till aktualitet, så drager skolastiken religiösa konsekvenser härav och menar, att frälsningen består i själens 176