uppåtstigande och lösgörande ifrån materien. Under den tidigare skolastiken*, t. ex. hos Bernhard avy Clairvaux* är den platonska dualismen mellan kropp och själ rådande: motsatsen mellan den sinnliga och översinnliga världen tänkes då vara mycket skarp, och askesen tillämpas strängt. I högskolastiken, närmast hos Thomas av Aquino, förmildras denna dualism genom tillämpandet av det aristoteliska begreppsparet form — materia. Thomas skiljer mellan ofullständig, jordisk lycksalighet (beatitudo imperfecta) och fullständig, himmelsk lIycksalighet (beatitudo perfecta). Den förra uppnås genom ett förnuftsenligt, »aristoteliskt» liv. Hans teologiska huvudarbete »Summa theologica» innehåller en detaljerad beskrivning av antikens kardinaldygder, vari han troget följer A:s etiska regel om »den gyllene medelvägen». Den himmelska lycksaligheten däremot nås enligt Thomas genom den övernaturliga nådekraften, som genom kyrkans sakrament ingjutes i själen (gratia infusa). Motivhistoriskt sett torde detta begrepp vara liktydigt med den dragning uppåt, som enligt A. den högre stående formen och till sist gudomen utövar på den lägre stående materien. Enligt skolastikens nådelära sätter Gud — Thomas talar även i anslutning till A. om den orörde röraren, universums yttersta orsak och yttersta mål — genom sin verksamhet hela tillvaron i rörelse mot sig själv till den himmelska, översinnliga världen. — Luther ansåg, att detta innebar ett blasfemiskt uppstigande till Guds majestät och betraktade därför A. såsom en fördärvare av den kristna tron. Den lutherska reformationen innebär ett radikalt förkastande av den aristotelisk-skolastiska kristendomstolkningen. Litt.: A:s verk ha publicerats bl. a. av J. Becker (Berlin 1831—70) och A. Didot (Paris 1848— 74). En förteckning över andra textuppl., kommentarer och övers. till moderna språk finns i Gesamtkatalog der preussischen Bibliotheken 6 (Berlin 1934) ss. 577—731 och i Th. Besterman, A world bibliography of bibliographies 1 (London 1950) s. 186. Valda stycken på svenska finnes bl. a. i Klassiska bibliotheket 3 (Sthm 1904) och i Berömda filosofer, bd 30 (Sthm 1925). 177 ARKÆOLOGI Av den mycket omfattande litt. om A. må nämnas: E. Zeller, Die Philosophie der Griechen 2: 2 (3 ed. Leipzig 1879); U. v. Wilamowitz-Möllendorff, A. und Athen 1—2 (Berlin 1893); G. Grote, A. (London 1883); A. E. Taylor, A. (London 1919); W. Jaeger, A. (Berlin 1923); W. D. Ross, A. (London 1923); H. Siebeck, A. (Stuttgart 1910); G. Kafka, A. (München 1922); J. van der Meulen, A. (Meisenheim 1951). — Bland specialarbeten må nämnas: M. Pohlenz, Staatsgedanke und Staatslehre der Griechen (Leipzig 1923) och O. Willman, A. als Pädagog und Didaktiker (Berlin 1909 och Leipzig 1928). — A:s ställning under medeltiden behandlas av 7. J. de Boer, Geschichte der Philosophie im Islam (Stuttgart 1901) och A:s betydelse för den kristna idéhistorien av A. Nygren, Den kristna kärlekstanken genom tiderna (1, 3 ed, — 2, 2 ed. Sthm 1947). O. C. ARKÆOLOGI (av græsk &pyaïos, gammel og dyos, lære). 1. Den bibelske a. (eller — hvis man tager G. T. alene — den hebraiske a.) fremstilles på to forskellige måder. Man kan tage bibelsk a. i videre forstand og lade den omfatte samfundsforhold og institutioner på bibelens tid, d. v.s. faget beskriver familien, bolig, klæder, fødemidler, erhvervsgrene, mål, vægt, mønt, statsforfatning, love, krigsvæsen, gudstjenestens indretning, præsteskabet, offervæsen, fester m. m. Kilderne til den bibelske a. på den anførte måde må nødvendigvis både blive de bibelske tekster og oldtidsfundene. Da studiet af disse sidste kræver særlige forudsætninger, og da udgravningerne stedse bringer nyt materiale for dagens lys, begrænses bibelsk a. ofte til et snævrere område, der fortrinsvis samler sig om oldtidsfundene og kun inddrager teksterne, når de har relation til fundene. Enten man tager bibelsk a. i den videre eller snævrere betydning, er den en historisk disciplin, som udgør et vigtigt supplement til de almindelige fremstillinger af den politiske historie. Arkæologerne må ikke begrænse sig til selve Palæstina, men tage hele den omgivende kulturverden med. Der tænkes herved ikke på et fund som Amarnabpbr evene*, der egentlig hører hjemme i Palæ- 178