ARMINIANER riska sasaniderna, de islamiska araberna och turkarna och de grekisk-ortodoxa ryssarna avlöste varandra, behöllo armenierna sin tro, och kyrkan blev det sammanhållande bandet inom folket. Detta gällde även i förskingringen, som för armenierna började redan på 1000-talet. Till det ursprungliga katholikatet med dess 12 stift kommo nämligen fyra nya: ett i det ciliciska Lill-Armenien (1147), senare förlagt till Sis, ett i Jerusalem (1311), ett i klostret Etschmiadzin på Ararat (1443) och ett i Konstantinopel (1463). Nutiden. Katholikos i Etschmiadzin kom snart att intaga en särställning och är i dag den armenisk-gregorianska kyrkans överhuvud. Är 1945 valdes efter ett interregnum på 7 år Georg VI till denna post. Under hans ledning har kyrkans ställning i samband med Sovjets förändrade religionspolitik kunnat konsolideras. Rådsrepubliken A. är det enda kvarvarande område, där en större, armenisk folkgrupp finnes kvar, sedan turkarna på 1890-talet och under första världskriget inom sitt område utrotat 1 million armenier och sänt ett lika stort antal i landsflykt till det nuv. Sovjetarmenien, Grekland, Syrien, Egypten, Västeuropa och Amerika. För att omhänderha den religiösa vården av dessa flyktingar har den armeniska kyrkan upprättat nya biskopssäten, bl.a. i Rumänien, Paris och Worchester, U.S.A., sedermera förlagt till New York. Även en med Rom unierad (150.000) och en liten självständig unierad, armenisk kyrka (Polen) finnes, varjämte protestantismen också vunnit några procent av de nu levande, sammanlagt c:a 3 millioner armenierna. Litt.: L. Arpee, A history of Armenian Christianity from the beginning to our own time (New York 1946); B. Spuler, Die Gegenwartslage der Ostkirchen in ihrer völkischen und staatlichen Umwelt (Wiesbaden 1948); D. Attwater, The christian churches of the East 1—2 (Milwaukee 1948). C.-M. E. ARMINIANER är namnet på anhängarna av den liberala teologi som lärdes av den holländske kalvinske teologen Jacob Arminius (död 1609), vilken bestred predestina- 191 tionsläran, hävdade människans fria vilja och religiös tolerans. Han mötte starkt motstånd och hans läror förkastades på generalsynoden i Dordrecht 1619. Arminius’ tankar fingo en mera systematisk utformning av hans samtida lärjunge Episcopius som därtill betonade kristendomens praktiska sidor. Anhängarna kallades också remonstranter efter det oppositionsprogram (remonstrantia) som de framlade. Ehuru obetydliga i antal och utan styrkan av en fast organisation ha arminianerna ändå kommit att betyda en hel del i den protestantiska världen. Deras läror spriddes med de landsförvisade anhängarna. Ärkebiskop Laud i England tog starka intryck av dem. Deras tankar ha betytt en fortsättning av Erasmus’ avy Rotterdam toleranta, humanistiska kristendomstyp. Från deras teologiska fakultet, först i Amsterdam sedan i Leyden, ha en rad framstående teologer utgått. A:s uppfattning av Guds förlåtande nåd och deras tolkning av predestinationsläran upptogs med vissa modifikationer av metodismen och generalbaptismen. Även inom romersk-katolska kyrkan ha a:s tankar spelat en roll och särskilt företrätts av jansenismen. Litt.: A. H. W. Harrisson, Arminianism (London 1937). G. D. ARNDT, Johann (1555—1621), en av lutherdomens främsta uppbyggelseförfattare, verkade som präst och slutade som generalsuperintendent i Celle. Prästson från Anhalt och tidigt faderlös fick han genom andras hjälp tillfälle att studera och ägnade sig först åt medicinska, därefter åt teologiska studier. Under vistelsen i Wittenberg insöp han den ortodoxa renlärighet, som han under hela livet högt värdesatte. Som ung präst verkade han med stort nit och framträdde under sin tjänstgöring i Quedlinburg som allvarlig botpredikant. Han yrkade därvid även energiskt på att de skolastiska disputationerna i skolorna skulle utbytas mot uppbyggliga praktiska övningar. Vid sekelskiftet kom A. som pastor i Braunschweig i kontakt med den tyska medeltidsmystiken (jfr Mystik), som han allt- 192