ARVSYND synd, då den rätta relationen till Gud brutits; all synd är innerst a. I skapelsen blev människan bestämd för rättfärdighet. Denna bestämmelse, som präglade hennes natur, skadades i fallet, och hon blev behärskad av andra makter än kärlekens och godhetens. Då denna förändring rör hennes innersta, har det stundom uttryckts så, att naturen skadats eller fördärvats genom a., men naturen avser då den av gudsrelationen bestämda naturen. I skilsmässa från kärlekens och godhetens Gud är människan i syndens tjänst enligt Paulus, för vilken synden och döden (i viss mening också lagen) beteckna sådana makter, som hålla människan fången; genom Kristus blir hon fri och kommer i rättfärdighetens tjänst, vartill hon skapats. Relationen till Kristus kallar Paulus »tro», och därför ger tron, men ej laggärningar, rättfärdighet. Om man talar om a. i N.T., avser alltså detta människans fångenskap under synden; rättfärdighet gives av Gud i den kommande eon, vars krafter börjat verka med Kristus; över denna tid åter råder syndens makt. Den framträder i konkreta gärningar (»köttets gärningar», jfr Gal. 5: 19 ff.) ; friheten från synden, vilken frihet kommer genom Kristus, framträder också i bestämda gärningar (»Andens frukt», jfr Gal. 5:22 ff.). Därför har a., ehuru en makt över människan, direkt med det etiska livet att göra och är även förbunden med skuld, då nämligen människans vilja är engagerad i det onda. Även i gamla kyrkan betraktades synden som en makt som råder över människan; synd och död tänktes sammanhöra. Men medan i urkristendomen det etiska tänktes sammanhänga med a:s tillstånd, inträdde under hellenskt inflytande en skillnad mellan en etisk syn på enskilda synder som sågos från moralistisk synpunkt, och en mer naturartad syn på det nedärvda fördärvet, det sinnliga eller materiella, som vidlådde den mänskliga naturen ; till det senare anknöts tanken på a. Först hos T e rtullianus fixerades en arvsyndsdogm, ej utan påverkan av grekiska tankar; dödstillståndet och syndtillståndet nedärvdes en- 195 ligt honom. Augustinus räknade dels med det nedärvda fördärvet, dels med den från Adams* fall tillräknade skulden. Adam hade i urtillståndet fri vilja, som förlorades i fallet jämte den nådens hjälp (adjutorium gratiae) som möjliggjort att undgå synd (posse non peccare). I stället inträdde oförmögenhet till det goda (non posse non peccare). I Adam ha alla syndat; alla ha del av det nedärvda fördärvet och utgöra en massa perditionis. — Augustinus’ grundtankar, delvis utarbetade i strid med en moralistisk uppfattning, godtogos i modifierad form 418 av kyrkan; den totala oförmågan till det goda antogs ej. — Tanken på a. kom senare att tänkas mer såsom en fysisk och psykisk depravation hos människan än som en fångenskap under syndens makt. — För Thomas av Aquino består a. (peccatum originale) formaliter i förlusten av den ursprungliga rättfärdigheten, materialiter i begärelsen (concupiscentia). I praktiken fattades under medeltiden sistnämnda begrepp mest såsom sinnlighet. —- Inom senskolastiken tänkte man sig a. så som nedärvd benägenhet för synd. För Luther betydde concupiscentia i främsta rummet den egocentricitet, i vilken människan älskar sig själv i stället för att dyrka Gud och älska nästan. »Tro» är att stå i rätt förhållande till Gud och nästan, »otro» är att isolera sig från den i skapelsen givna och genom Kristus återställda relatio nen till Gud, vartill hör att tjäna nästan. Därför kan otro sägas vara den enda och egentliga synden; i otro framträder a. Första budet befaller det rätta förhållandet till Gud; all synd är då innerst brott mot första budet. Från synden frigöres människan genom att genom tron komma i det rätta gudsförhållandet, dock så, att människan på jorden aldrig i det yttre blir fri från bundenhet av synden liksom av döden ; blott i tron, i det inre, är hon fri därifrån. Efter Luther tenderade man åter att se på a. såsom något som vidlådde den enskildes natur. Därigenom omöjliggjordes en konsekvent luthersk syn; antingen betonades människans totala fördärv, vilken tanke, fattad som avseende människans empiriska 196