ASIEN romersk mission. Den kristna bibeln förklarades i Indien vara en femte Vedaskrift och i Kina infogades ankulten i det kristna systemet. Nobilis metoder träffades emellertid år 1623 — ett år efter grundandet av den romerska »Congregatio de propaganda fide» — av påven Gregorius XV:s bulia. I Japan sökte den katolska missionen så nära anknytning till statsmakten, att den vid en politisk förändring, genom shogundynastien Tokugawas seger, miste sitt inflytande. Under en fruktansvärd martyrtid sökte man utrota den över en halv million medlemmar omfattande kyrkan. 1800- och 1900-talen medförde en mäktig renässans för det katolska missionsarbetet i A. Asiater vigdes till biskopar: 1923 blev Franz Roche biskop av Tutikorin i Sydindien, och 1926 upphöjdes sex kineser till samma värdighet. Denna utveckling kulminerade i utnämningen år 1946 av ärkebiskop Tien av Peking till kardinal, vilket är symboliskt för den målmedvetna strävan från 1900-talets stora missionspåvars sida att göra kyrkan både inhemsk och universell. Kravet på en inhemsk katolicism ledde dock på Filippinerna till A:s största romersk-katolska separationsrörelse, år 1899, den s. k. Aglipay-kyrkan, som omfattar 1 mill. anhängare och som efter en del unitariska äventyr nu trätt i nära förbindelse med amerikanska episkopalkyrkan. B. Evangelisk. Efter sporadiska framstötar i samband med holländska och engelska kolonialkaplaners verksamhet samt genom dansk-halleska missionen (i Sydindien fr. 1706) och William Careys’* insats fr. 1793, öppnades A:s portar för den evangeliska missionens genombrott 1833 (Indien), 1842 (Kina), 1853 (Japan). Karakteristiskt, men också ödesdigert, var att de gamla portarna måste bändas upp med bajonetter. Det var amiral Perrys militära ingripande i Japan och opiumkriget med den åtföljande Nanking-freden i Kina, som ledde till att dessa länder togo emot västerländskt inflytande överhuvud. Efter parlamentsdebatter i England blev Indien 1833 öppnat för all evangelisk mission. Kolonialpolitiken i A. framkallade som reaktion en 199 feberaktig nationalism, som i stigande grad blev världsmissionsårhundradets stora problem. Som resultat av denna nationalism bildades den indiska Nationalkongressen, där självständighetssträvandena fingo ett språkrör 1885, och 1947 blev Indien fritt. 50 år efter Perrys ankomst (1853) besegrade Japan Ryssland (1905), och hela Asien vaknade till nytt politiskt-nationellt självmedvetande. 70 år efter Nanking-freden (1842) störtades manchudynastien (1912), medan makten nu hade övertagits av Maotse-tungs stalinistiska diktatur (1949). Av mycket stor betydelse bleyv emellertid att evangeliska missionärer i så stor utsträckning identifierat sig med de underkuvade folkens nationella frigörelse. Detta gäller om engelska missionärer i Indien och om holländska missionärer i Indonesien. Västerländsk imperialism betydde också västerländskt kulturinflytande och här var missionen aktivt engagerad. Skotten Alexander Duff, verksam i Indien 1830—65, den engelske baptisten Timothy Richard (d. 1919), verksam i Kina samt holländskamerikanen Guido Verbeck (d. 1898) i Japan önskade genom kristna skolor och universitet främja kristendomens seger på bred front. Med Lord Macauly i Indien hoppades de att den västerländska civilisationen skulle fräta sönder de gamla asiatiska kulturreligionerna. Det visade sig emellertid att den occidentala modernismens syra i stället aktiviserade de gamla asiatiska trossystemen, och att dessa som alltid försvarade sig genom en tolerant synkretism. Desto nödvändigare var det att genom en mångsidig evangelistisk verksamhet och fast kyrkobildning befrämja det kristna missionsarbetet. Den direkta evangelisationen var Hudson Taylors* (d. 1905) program. Kina-Inland-missionen blev Kinas största och mest karakteristiska »trosmission», som på grund av erfarenheternas lärdomar senare genomfört en definitiv församlings- och kyrkobildning. Nyare evangelisationsrörelser är den år 1930 startade Femäårsrörelsen i Kina och den av Toyohiko Kagawa ledda s.k. 200