Gudsrikesrörelsen i Japan. Den senare sökte särskilt nå landsbygdens befolkning, vilket var av betydelse i Japan, där kristendomen eljest tenderat att bli en stadsbefolkningens religion. Indiens väldiga evangelisationsuppgift blev de s. k. mass- rörelserna till kristendomen. Av dessa finns det två slag: dels bland berg- och skogsfolken, huvudsakligen i norra Indien (t. ex. santalerna), dels bland de kastlösa, särskilt i Sydindien. Den framstående anglikanske indiske biskopen S. V. Azariah av D ornakal (d. 1945) har kommit att framstå som en av de stora ledarna i massrörelsernas mäktiga evangeliska skördearbete. Inför evangelisationskampanjer och massrörelser får man emellertid ej förglömma att i A:s folkhav missionen hittills endast nåti ett fåtal och att arbetet endast befinner sig i sin början. Indiens årliga befolkningstillväxt om fem millioner är större än samtliga evangeliska kristna (4.7 mill.). Antalet kristna i Kina utgör knappt en procent av befolkningen med dess 460 mill. I A. som helhet är den kristna kyrkan en liten minoritet — men också ett ljus som lyser i mörkret. Missionen är översättning, tolkning. Det gäller att översätta det kristna budskapet i ord och ton och färg och form så att österlänningen förstår det och betraktar kyrkan som sitt hem. En medveten strävan att genomföra denna syn kännetecknar den nordiska buddhistmissionen, vars initiativtagare och ledare, Dr. K. L. Reichelt å Taofong-shan, nära Hongkong, samt annorstädes, byggt kristna centra i kinesisk stil. Korset planterat i lotusblomman är symbol för denna strävan. Initiativ i samma riktning ha tagits av åtskilliga missioner i Indien, särskilt i anknytning till kristna s. k. ashram. För den indiska Kristus-mystik som ofta finner uttryck i dessa ashram har sadhu Sundar Sing (d. efter år 1929) kommit att framstå som den mest kände representanten. Som resultat av Dr. John R. Motts resa i Östern 1912—13 bildades i A:s viktigaste länder nationella kristna råd (Kina 1922, Indien 1923 etc.), vilka effek- 201 ASIEN tivt befordrat samarbetet mellan evangeliska missioner och som samordnat dessa sinsemellan och med Internationella Missionsrådet. Denna utveckling håller emellertid just nu på att kompletteras av de asiatiska kyrkornas enhetsrörelse, varigenom dessa kyrkor träda i förbindelse med Kyrkornas Världsråd*. I detta råd var till en början en kines, Dr. T. C. Chao, en av de sex presidenterna, medan Rev. D. T. Niles från Ceylon, Dr. P. D. Devanandan från Indien och andra spela en framträdande roll i såväl Kyrkornas Världsråds teologiska debatter som i Internationella Missionsrådets förhandlingar. Medan den ekumeniska rörelsens stora möten tidigare hållits i Västerlandet, samlades år 1949 Österns kyrkor till en i samband med Internationella Missionsrådet och Kyrkornas Världsråd anordnad kyrkokonferens i Bangkok, Thailand. Man beslöt här att utse en för de båda ekumeniska rörelserna gemensam generalsekreterare för Ostasien. Den förste innehavaren av denna viktiga post bley hittillsvarande ledaren för Indiens Nationella Kristna Råd, Dr. R. Manikam, en indisk lutheran. Inom den ekumeniska rörelsen representera Indiens kyrkomän en mycket viktig erfarenhet. Den mest signifikativa kyrkounionen överhuvud under 1900-talets förra hälft genomfördes nämligen i Sydindien, där år 1947 anglikaner, presbyterianer, kongregationalister och metodister sammanslöto sig till Church of South India med ett medlemsantal av inemot 1 mill. Tidigare metodistiska, anglikanska etc. missionärer samt indiska kyrkomän äro kyrkans fjorton biskopar. Kyrkounionen i Sydindien har livligt uppmärksammats i den teologiska debatten i England och Amerika. Liknande unionsförhandlingar äga rum i Ceylon, Nordindien och Iran. Litt.: A. Sørensen, Mellem vest og øst. Økumeniske overvejelser på social baggrund (Khvn 1950; utmärkt, frispråkig introduktion till missionsproblematiken i det nya Asien); W. Freytag, Junge Christenheit im Umbruch des Ostens (Berlin 1938, förstklassigt missionsvetenskapligt arbete om asiatisk kultur och kristen kyrka); 202