Lutherdomen bröt med a. — i ordets första betydelse — som livsform. Men dess krav på jagiskhetens uppgivande är snarare skärpt i förhållande till katolicismen, och genomsnittlig katolsk lekmannakristendom präglas icke av världsflykt eller livsfientlighet i högre grad än lutherdomen. Arbetsglädjen är t. ex. något normalt för den katolskt kristne. I princip är självförnekelse för dess egen skull något för kristendomen främmande. Från karaktärens synpunkt är försakelsen värdelös, om den sker utan generositet eller om man känner saknad efter det, som man försakar. 3. N. T. har många starka ord om andlig övning. Paulus jämför 1 Kor. 9:24ff. den kristnes liv med löpningen på tävlingsbanan. Den protestantiska kristendomen har dock i regel avvisat »asketiken». Det har ansetts strida mot tanken på tron som Guds verk att uppställa regler för den kristna karaktärens utformning. Det finns ingen lärbar teknik härför. En handledning i kristen karaktärsutveckling har förefallit vara något lika orimligt som en handbok i konstnärligt skapande. Parallellen med konstnärlig verksamhet är dock ägnad att belysa, inom vilka gränser praktiska regler för karaktärsdaningen kunna ges. Det är icke möjligt att dressera någon till konstnär, men man kan klargöra betingelser, som äro gynnsamma för den konstnärliga utvecklingen, och genom undervisning kan en konstnär förvärva större säkerhet i användningen av de konstnärliga uttrycksmedlen. På liknande sätt kan den andliga erfarenheten kasta ljus över faktorer, som kunna befrukta karaktärens utveckling, och möjligen även vägleda till det rent tekniska bemästrandet av vissa livssituationer av betydelse för karaktären. Vill man icke påstå, att all själasörjareverksamhet och uppfostran bedrives fullständigt ji blindo, måste man dock antaga, att det finns en kunskap om det andliga livet, som sätter oss i stånd att lämna användbar vägledning. Det är kanske också möjligt att formulera grundregeln för all andlig övning: att vara uppmärksam på den sanning, man redan har, och att visa trohet på den plats, där man är 205 ASSYRIEN OG BABYLONIEN ställd, m. a. o. att icke gräva ned sitt pund i nonchalans eller missmod. Det är förfelat att avvisa all asketik, därför att drillen icke är en användbar metod, när det gäller karaktärens utformning. Det finns sammanhang i karaktären, vilka kunna klarläggas och läggas till grund för praktiska anvisningar, låt vara att dessa till följd av det personliga livets natur aldrig kunna utgestaltas till en osviklig teknik. Litt.: 1. Julius Mayer, Die chr. Ascese, ihr Wesen u. ihre hist. Entfaltung (Freiburg i/B 1894); O. Zöckler, Askese u. Mönchtum, 1—2 (Frankfurt a/M. 1897); Richard Schmidt, Fakire u. Fakirtum im alt. u. mod. Indien (Berlin 1908); E. Bickel, Das ask. Ideal bei Ambrosius, Hieronymus und Augustin (Leipzig 1916); A. von Harnack, Die Askese (i Reden u. Aufsätze. N. F. Bd 3: Aus der Friedens- und Kriegsarbeit s. 141 ff.; Giessen 1916); J. W. Hauer, Die Anfänge der Yogapraxis im alten Indien (Stuttgart 1922); O. Hardman, The ideals of asceticism (London 1924; komparativ); Kr. Schjeldrup, Die Askese (Berlin 1928; psykoanalyt.); H. Koch, Quellen z. Gesch. der Askese u. des Mönchtums in der alten Kirche (Tübingen 1933); J. Rouet de Journel, Textes ascétiques des pères de l'église (Fribourg 1947). 2. J. Kaftan, Die Askese im Leben des ev. Christen (Potsdam 1904); H. Sandahl, Försakelsebegreppet hos Peter Wieselgren (Lund 1946). 3. François de Sales, Introduction à la vie dévote (1610 och senare upplagor; sv. övers. Filotea. Vägledning till ett gudaktigt liv, 1888); M. Meschler, Grundlehren des geist!. Lebens (11 ed. Freiburg i/B 1919); Hermann Schmidt, Organische Askese (4 ed. Paderborn 1940; kat.). S. v. FP. ASSYRIEN OG BABYLONIEN. 1. S u m erisk — ikke-semitisk — og semitisk a kkadisk-babylonsk kultur havde udviklet og udfoldet sig i landsdelene mellem nedre Eufrat og Tigris længe inden der eksisterede noget Israel. Kongetiden hos dette folk faldt indenfor, og folket måtte lide under det assyriske erobrer-riges ekspansion; renaissancens nye Babylon kom til at betyde enden for det gamle Israel. Hovedstaden Babylons navn huskedes i århundreder efter rigets fald for perserne, helt ned i N.T.s tid. Efter sin indtagelse af Samaria bosatte 206