AUGSBURGSKA BEKÄNNELSEN en verklig trosbekännelse (confessio). Luther kunde icke aktivt deltaga i arbetet, då Augsburg vägrat att ge honom lejd. Han måste stanna i Koburg, men därifrån stod han i skriftlig kontakt med Melanchthon, som i Augsburg stod i spetsen för de lutherska teologerna. Luther uppmuntrade flitigt sin vän att icke giva efter i kampen. Redan den 11 maj 1530 kunde ett av Melanchthon utarbetat utkast tillsändas Luther. Denne skrev från Koburg: »Jag har läst igenom M. Philipsen Apologia: den tilltalar mig mycket bra och jag har ingenting att förbättra eller ändra däri, vilket icke heller skulle skicka sig, ty jag kan ej gå fram så mjukt och lätt som han» (W. A. Briefwechsel 5 nr. 1568). Melanchthons syfte var att icke i onödan upphetsa motparten; därför bifogade han till bekännelsen ett mycket hövligt och tillmötesgående företal tillägnat kejsaren. Bekännelsen, som i Melanchthons händer ända in i det sista undergick små förändringar — Luther fick icke se den i dess slutgiltiga form — upplästes högtidligt lördagen den 25 juni 1530. Den överlämnades åt kejsaren i två exemplar, det ena skrivet på latin, det andra på tyska. Om det sistnämndas senare öden vet man ingenting. Det latinska exemplaret bevarades intill år 1569 i det kejserliga arkivet i Brüssel. Detta år tog hertigen av Alba enligt uppdrag av Filip II manuskriptet med sig till Spanien »för att ett så fördärvligt aktstycke måtte bli förintat för alltid». Förhoppningen har gått i fullbordan, manuskriptet är försvunnet. Trots att kejsaren förbjöd bekännelsens publicering, utkom den redan under den tid riksdagen var samlad i 6 tyska upplagor och 1 latinsk (inalles känner man ung. 50 avskrifter, vilka daterats år 1530). Emedan dessa upplagor voro mycket felaktiga, åtog sig Melanchthon att på grund av sitt koncept ombesörja en tillfredsställande edition (editio princeps, utkom 1531). Melanchthon gjorde ändringar redan här, men hans benägenhet att ständigt omarbeta sina formuleringar kom särskilt till synes under de följande åren. I upplagan av år 1540 var t. ex. motsättningen till den romerska kyrkan skärpt, men på vis- 227 sa ställen (framför allt i art. X) var gränsen mellan den lutherska och den reformerta åskådningen i någon mån utsuddad. Bekännelsen med dessa senare förändringar kallas confessio variata. — Man ansåg länge, att den avskrift av bekännelsens tyska form som förvarats hos kurfursten Albrecht av Mainz, var originalet, och den lades till grund för den tyska texten i Konkordie boken* år 1580. Fastän avskriften icke är original, är den dock mycket beaktansvärd. Om Melanchthons editio princeps må ytterligare nämnas, att då den latinska upplagan utkom före den tyska, förändringarna i den förra troligen äro mindre än i den senare. Den latinska texten användes i den latinska upplagan av Konkordieboken år 1584. 2. Innehåll. På grund av sin uppkomst måste A. betraktas som ett kyrkopolitiskt dokument och icke såsom en lärobok i teologi (Pleijel); den utgör en reformatorisk programförklaring under en avgörande tidpunkt. Dess bestående betydelse för den evangeliska lärotraditionen bör dock icke underskattas. Bekännelsen har två huvuddelar. Den första, som huvudsakligen grundar sig på de Schwabach-Marburgska artiklarna, behandlar den lutherska lärans huvudpunkter (articuli fidei praecipui 1—21), den senare — Torgau-artiklarna — den romerska kyrkans falska lära och kyrkliga praxis (articuli in quibus recensentur abusus mutati). Den förra delen vill bevisa, att de evangeliska icke representera kätterier utan stå för den ursprungliga katolska kyrkoläran. Artiklarna 1—17 framställa den evangeliska läran utgående från gudsuppfattningen och ända till eskatologien. Bekännelsens kärna utgöres av den berömda fjärde artikeln om rättfärdiggörelsen (iustificamur propter Christum per fidem — vi rättfärdiggöras för Kristi skull genom tron). Artiklarna 18—21 behandla frågorna om den fria viljan, syndens ursprung, goda gärningar och helgondyrkan. Bekännelsens senare del vill bevisa, att kyrkostriden uppstått på grund av att de evangeliska velat befria kyrkan från missuppfattningar och avskaffa missbruk, ett sakförhållande, som även kejsaren borde 228.