inse och medgiva rättmätigheten av. Samtidigt som man hänvisar till den gamla kyrkans stora namn, lägger man vikt vid att den evangeliska trosåskådningen är biblisk. Reformationens s. k. formella princip kommer sålunda klart fram i detta dess grundläggande dokument. A:s apologi (Apologia confessionis) är även författad av Melanchthon. I slutet av juni 1530 rådde de katolska furstarna kejsaren att uppdraga åt några skickliga teologer att granska lutheranernas nyss framlagda bekännelse och skriva en vederläggning av densamma. Även för detta arbete gick Eck i spetsen, och redan i början av augusti förelåg en responsio catholica färdig. Den benämnes vanligen Confutatio. Fastän Confutatios exakta ordalydelse under de första månaderna icke stod till Melanchthons förfogande, började han omedelbart utarbeta ett svar på de nu återupptagna beskyllningarna, och efter ett febrilt arbete blev hans försvarsskrift färdig i ett första utkast redan i september. Då kejsaren emellertid vägrade att emottaga den, fortsatte Melanchthon sitt arbete ända till våren, och den nya apologien publicerades då i latinsk version tillsammans med Augustana. Justus Jonas översatte boken till tyska. — Apologien har en mera teologisk och polemisk karaktär än Augustana. Den följer dennas disposition och kan anses som en utförlig teologisk motivering till densamma. Det bör också observeras, att skriften bär en starkare prägel av Melanchthons personliga trosuppfattning. Han ansåg sig fritt kunna göra ändringar i bokens nya upplagor (och här förstår man det också bättre än i fråga om Augustana). Apologien har varit en allmänt godkänd evangelisk bekännelseurkund sedan mötet i Schmalkalden år 1537, där den underskrevs av de närvarande teologerna. Se även Bekännelseskrifter, Interim. Litt.: Die Bekenntnisschriften der evangelischlutherischen Kirche. Herausg. vom Deutschen Evang. Kirchenausschuss (Göttingen 1930), särskilt inledningen (bd. 1 s. XVI—XXI). — Olika nordiska Concordia Pia-upplagor försedda med inledningar, i Sverige t. ex. G. Billings Lutherska 229 AUGSBURGSKA RELIGIONSFREDEN kyrkans bekännelseskrifter (Lund 1895) och Svenska kyrkans bekännelseskrifter utgivna under red. av D. Helander (Sthm 1944), i Finland Suomen evankelis-luterilaisen kirkon tunnustuskirjat (Suomalaisen teologisen kirjallisuuseuran toimittamina; Helsinki 1907—1947). W. Gussmann, Quellen und Forschungen zur Geschichte des Augsburgischen Glaubenbekenntnisses 1—2 (Leipzig und Kassel 1911—1930); Ph. Bachmann, Die Augsburgische Konfession (Leipzig-Erlangen 1918); Th. Kolde, Historische Einleitung in die Symbolischen Bücher der evang.- lutherischen Kirche (ingår i J. 7. Müllers ed. av bekännelseskrifterna, 12 ed. 1928); K. Thieme, Die Augsburgische Konfession und Luthers Katechismen auf theologische Gegenwartswerte untersucht (Giessen 1930); H. Pleijel, De lutherska bekännelseskrifterna (Lund 1936); dens., Vår kyrkas bekännelse (Lund 1941); E. Schlink, Theologie der lutherischen Bekenntnisschriften (2 ed. München 1947); H. Asmussen, Warum noch lutherische Kirche? (Stuttgart 1949). O.T. AUGSBURGSKA RELIGIONSFREDEN. Genom gnesiolutheranernas starka motstånd mot den kejserliga politiken och Leipziger-Interim av 1548 (jfr Interim) lärde kurfurst Moritz av Sachsen känna protestantismen som en verklig makt, vilket påverkade honom att lösgöra sig från förbindelsen med kejsaren. Han åstadkom en furstesammansvärjning och utsatte kejsaren för ett överrumplande angrepp. Denne måste begära vapenstillestånd och ingå fördraget i Passau 1532. Detta upphävde Interim och bestämde, att fred skulle råda mellan de båda religiösa partierna i Tyskland. Det slutgiltiga ordnandet av de religiösa förhållandena uppsköts dock till nästa riksdag. Av olika skäl sammanträdde denna i Augsburg först 1555, då Moritz dött och kejsaren överlämnat de tyska angelägenheterna åt sin broder Ferdinand. Efter sex månaders sega förhandlingar genomdrev Kursachsen en »beständig, obetingad och evigt varande» fred mellan ständerna av den katolska och den augsburgska konfessionen i Tyskland. Den påvlige nuntien protesterade förgäves. A. blev dock en kompromiss. Katolicismen och det katolska kejsardömet förblevo rikets grundval, men anhängare av den 230