B BABYLONIEN, se Assyrien og Babylonien. BACH, Johann Sebastian (f. 21/3 1685 — d. 28/7 1750) den evangeliska kyrkans störste tondiktare. Född i en släkt, vars nära nog samtliga medlemmar under två århundraden beklädde musikaliska ämbeten, syns B. ha varit predestinerad för musiken, och det rika släktarvet koncentrerades på ett märkligt sätt hos honom. Uppväxtårens öden lät också hans mångsidiga musikbegåvning utvecklas rikt. Tidigt fader- och moderlös omhändertogs han först av en äldre bror, som även hândledde hans studier. Då den- ` nes familj växte, flyttade B. till gymnasiet i Lüneburg, där han fick inblick i tysk och italiensk körmusik. Dessutom gjorde han därifrån fotvandringar till Hamburg och lärde känna de förnämliga orgelverken där samt den nygrundade operan. Även Celle låg inom räckhåll, med ett berömt franskt hovkapell; B. infördes så i den eleganta franska tonkonsten. Är 1703 blir B. violinist i hovkapellet i Weimar; redan följande år organist i Arnstadt, varifrån han 1705 företar sin berömda vandring till Lübeck för att lära av Bu xtehude (den »nordtyska orgelskolan» med sin djärvt inspiratoriska prägel). — 1707 organist i Mühlhausen, där han ingår sitt första, lyckliga äktenskap, i vilket bl. a. föddes de högt begåvade sönerna Wilh. Friedemann B. (1710—84) och Carl Philipp Emanuel B. (1714—88). Från denna tid förskriver sig bl.a. den första kantaten. — 1708 organist i det reformerta Weimarhovet. Här erövrar B. sin rangställning som orgelvirtuos, och här tillkommer de första betydande orgelverken och bland kantaterna den berömda »Actus Tragicus». — 1717 blir B. hovkapellmästare hos den unge 249 begåvade och konstintresserade furst Leopold av Anhalt-Cöthen, och nu vidtar en period av intensivt skapande, främst på instrumentalmusikens område (kammarsonater för olika instrument, »Brandenburger Konzerte», violinkonserter, »Das wohltemperierte Clavir» I, m. m.). Under denna period miste B. sin hustru men inträdde snart i ett nytt äktenskap, även detta synnerligen lyckligt. Det är emellertid först som »Thomas-kantor» i Leipzig, som B. finner sin livsuppgift, 1723. I Thomasskolan, instiftad på 1200-talet och alltjämt i verksamhet, mottogs gossar från hela landet och erhöll fri utbildning till studentexamen och därutöver, mot att de medverkade med körsång i stadens fyra kyrkor; det var kantorns uppgift att svara härför: komponera, instudera och leda musiken, personligen eller med hjälp av en »körprefekt». I de båda huvudkyrkorna skulle söndagligen (med undantag för advents- och passionstiderna) uppföras bl. a. en kantat och vid de största högtiderna större verk. Kvantitativt betydde detta en väldig arbetsbörda — B. skall ha skrivit 5 hela årgångar kantater (ung. 300, varav c:a 200 bevarats). Därtill kommer att arbetsförhållandena var mycket svåra: otillräckliga resurser, bristande förståelse hos överordnade, disciplinära svårigheter m.m. — Kantaterna utgörs av flersatsiga kompositioner för soli, kör och orkester, allt efter tillgängliga resurser, att uppföras i högmässan. Den evangeliska koralvisan utgör ofta inledningen, t. ex. i form av en rikt utförd fantasi, samt avslutningen i form av en enkel körkoral. Däremellan följer i rik omväxling secco-recitativ (talsång med ackompanjemang endast av »generalbas»: en basstämma försedd med siffror som anty- 250