BACH Johann Sebastian Bach. Porträtt av E. Haussmann från 1747. der de ackord som orgel- eller cembalospelaren hade att improvisera), recitativo accompagnato (mer melodiskt utförd talsång med rikare ackompanjemang), arior i den just från operastilen införda da-capoformen, etc. Innehållet utgörs av reflexioner kring dagens texter, ofta nog betänkligt känslosamma eller uppstyltade. B. förmår dock ingjuta sådan religiös kraft i sina kantater, att de med rätta kunnat karakteriseras som predikningar i toner. Samma form i större skala möter även i de stora verken: Magnificat (1723), Johannes-passionen (1723), M atteus-passionen (1729 eller 1731), Juloratoriet (1734; egentligen sex kantater för julens t.o.m. trettondedagens gudstjänster) samt i viss mån Höga Mässan i h moll (1733—37). De båda passionerna (B. skall ha skrivet 5) skildrar lidandeshistorien på så sätt att berättelsen i utomordentligt livfulla secco-recitativ föredrages av en tenorsolist — »evangelisten», som dock över- 251 lämnar ordet till varje uppträdande person: Kristus (bas, i Matteus-passionen ytterligare karakteriserad av en ackompanjerande stråkkvartett), Pilatus etc. eller av kören (»turbae»). Berättelsen avbryts dock vid nästan varje vers, än av koraler, representerande den kristna församlingens reaktion, än av recitativ och arior, som ger uttryck åt den enskildes deltagande. Matteus-passionen kräver två körer, orkestrar och solistkvartetter, varav den ena uppträder som »Sions döttrar», den andra som »de troende»; den ena talar huvudsakligen till, den andra om Kristus. — H-moll-mässan ger en om stor och självständig teologisk lärdom vittnande tolkning av Credo Nicaenum. För enbart kör (möjligen förutsättande instrumental medverkan) har B. skrivit sex stora motetter över viktiga bibelord och med inslag av koraler. Tyvärr av sådan svårighetsgrad, att de är tillgängliga endast för de yppersta körer. Av utomordentlig betydelse är även B:s stora insats på orgelkompositionens område. En stor mängd monumentala preludier och fugor tillkom under huvudsakligen Weimarperioden men även under de sista åren. — »Orgelkoraler» antyder inte förspel, utan bearbetningar av koralmelodier, avsedda att utföras »alternatim» med församlingssång. Några samlingar må här nämnas: »Orgelbüchlein» från Cöthenperioden, innehåller i kyrkoårets följd ordnade små orgelkoraler, av Schweitzer karakteriserade som det Bachska tonspråkets ordbok, där det för B. så typiska tonmäåleriet kristalliserar ut sina symboler: inte bara yttre, såsom rörelser »uppåt» och »nedåt», ljudhärmningar etc. utan även uttryck för själstillstånd: frid, ångest, glädje etc. — Längre fram tillkommer andra samlingar med rikare utförda koraler, främst då » Clavirübung dritter Teil» 1739, som ger en hel »orgelmässa»: koraler över Kyrie, Gloria, Credo samt katekesen, allt inramat av det monumentala preludiet i Essdur och den avslutande tripelfugan i samma tonart, ofta kallad »Treenighets-fugan». Det har ofta sagts, att B. mera är en fulländare av en epok än en nydanare. Han 252