står helt på den barocka tonkonstens grund och övertager dess former: generalbasen och polyfonien, fugan, kantaten, passionen, etc. Men han gjuter i varje gammal form nytt liy och högsta fulländning och förmår att ingjuta sin djupt religiösa ande även i ganska motspänstiga formelement (ex. den italienska opera-arian). Hans konst är heller ingalunda uttömmande karakteriserad med ordet barock. Gotikens resning, renässansens bredd skönjs också. F.ö. torde det vara omöjligt att nalkas B:s tonkonst från enbart musikalisk synpunkt; den är restlöst tagen i anspråk av hans religiösa förkunnelse och kan därför fullt fattas endast från denna utgångspunkt. Själv personligen varm anhängare av den evangeliska läran, syns hans fromhet ha oavlåtligen fördjupats genom hans liv, så rikt på motgångar och besvikelser. Spänningen mellan ortodoxien (som han stod närmast) och pietismen (vars innerlighet lyser fram så påtagligt i hans verk) torde vara en av orsakerna till den vidd och kraft, som utmärker B:s konst. Denna anses ofta svårtillgänglig, och inte med orätt: den kräver av både utförande och åhörande en oavlåtlig, intensiv uppmärksamhet; den är ingen »stämningsmusik». Men den torde ha mer att ge än någon annan kyrkomusik — jämte Palestrina och Schütz. Och den griper lyssnaren genom sin andekraft, sin klara konkretion i de ofta nästan visuella symbolerna och genom sin djupa förankring i bibelord och gudstjänst. Inte minst nutidsmänniskan har behov av dess »eviga grundharmoni» (Goethe) och dess »femte evangelium» (Söderblom). B:s musik sjönk snabbt i glömska; hans dödsår 1750 är i själva verket ett gränsår i musikhistorien (slutet på »generalbastiden»). Både musik och teologi slog in på andra vägar (Mannheimerskolan med den flertematiska sonaten och homofont skrivsätt, Wienklassicismen, romantiken; rokokon; den radikala pietismens skepsis mot estetiska uttryck, upplysningsteologi, etc.). Förutsättningar att fatta B:s intentioner saknades. Upptakten till den stora »Bach-renässansen» gavs med Forkels biografi 1802 samt 253 BALKANLÄNDERNA med Mendelssohns uppförande av B:s Matteus-passion 1829. Så kom Bach-sällskapet 1850 med den första stora samlade utg. av B:s verk (1851—1900) och en ivrig forskning. Långsamt men säkert har B. åter intagit sin ställning som en av den kristna kyrkans störste förkunnare. Litt.: Ph. Spitta, J. S. Bach (Leipzig 1873, ny utg. 1949); A. Schweitzer, J. S. Bach (Leipzig 1908, ny ed. 1948); K. Englund, Bach-studiet 1 —4 (Sthm 1928—1935); I. Bengtsson, Bach och hans tid (Sthm 1946); J. Rabe, Bach (Sthm 1947); C.-A. Moberg, Bachs passioner och Höga mässa (Sthm 1949); J. Sahlin, Vår Herres kantor (Sthm 1950). 1. S—n BALKANLÄNDERNA (Albanien, Bulgarien, Grekland, Jugoslavien, Rumänien). Trots sina nationella motsättningar visa B. ur religiös synpunkt en förvånansvärd enhetlighet, orsakad av gemensam historisk utveckling. Frånsett de västligaste delarna, som dominerats av den romersk-katolska kyrkan, har inflytandet från den ortodoxa varit avgörande. Under det turkiska väldet från 1400-talet till 1800-talet växte muhammedanernas antal. Kulturellt betydde turktiden stillastående eller tillbakagång. Först under de senaste hundra åren har en blomstring kunnat begynna. Albanien är det enda europeiska land, som har muhammedansk majoritet. Av den till 1.150.000 uppgående befolkningen är 69 °/0 muhammedaner, 21 %0 ortodoxa och 10 /0 romerska katoliker. Muhammedanerna bilda sedan 1923 ett från kalifen självständigt samfund. Den ortodoxa kyrkan ledes av en ärkebiskop med tre biskopar, den romerska äger ärkebiskop i Skodra med fem biskopar. Den romerska kyrkan uppvisar inga nationella särdrag, den ortodoxa åter är självständig (autokefal), men andligen beroende av Konstantinopel. Albanerna, som äro ett stamfolk, leva istor religiös tolerans; konfessionsgränserna gå ej mellan utan genom stammarna. Albanien, som ursprungligen hörde till Roms intressesfär, kom i bysantinsk tid närmare Konstantinopel. Under turktiden rasade blodiga förföljelser, och under 1600-talets förra hälft sjönk de kristnas antal avsevärt. Den ortodoxa kyrkan stod under denna tid helt i beroende av patriarken. Först 254