BALTISKA LÄNDERNA andra kyrkor, bland dem den anglikanska. Regimen efter andra världskriget har infört stark statskontroll i kyrkolivet. Då den nuvarande patriarken anses vara politiskt pålitlig, har detta bidragit till att förföljelserna mot den ortodoxa kyrkan blivit ringa. Däremot förföljas romerska katoliker, och särskilt de sedan 1600-talet med Rom unierade av bysantinsk rit (c:a 1 mill.), vilka senare man sökt tvinga att återvända till den ortodoxa kyrkan. Den ortodoxa kyrkan styres av en helig synod under patriarkens ledning. Kyrkan har 4 metropoliter och är uppdelad på 13 stift. Litt.: A. Forstescue, The orthodox eastern church (2 ed. London 1908); Ekklesia 10. Die orthodoxe Kirche auf dem Balkan und in Vorderasien (Leipzig 1939—41); R. M. French, Serbian church life (New York 1942); R. J. Kerner, Yugoslavia (Los Angeles 1949); Church life in Europe and the near East 1947 (status efter andra världskriget). För närmare studium hänvisas till resp. kyrkors officiella organ (Ekklesia för grekiska kyrkan) samt västeuropeiska tidskrifter: Irenikon (Belgien, rom.-kat.), Eastern Churches’ Quarterly (England, rom.-kat.), The Christian East (England, angl.), vilka i översikter meddela viktigare fakta etc. E. S. BALTISKA LÄNDERNA (Estland, Lettland och Litauen). I början av 1200-talet kom kristendomen till b. Särskilt i de två förra länderna lyckades det ej för den romersk-katolska kyrkan — trots en nära 200-årig seg kamp — att tränga djupare in i folksjälen. I Litauen bisattes fursten Keistus ännu 1382 enligt hedniskt bruk. Ormkulten fanns kvar ännu på 1600-talet. Man kan därför karakterisera den medeltida epoken som synkretistisk för de tre b. Denna synkretism blev dock för Estlands och Lettlands vidkommande — Litauens historiska utveckling blev en annan — en vägröjare för den lutherska reformationen. Redan 1522 lades grunden för reformationen i Riga, och 1523 fanns det anhängare till den nya läran i Tallinn (Reval) och Tartu (Dorpat). Detta framgår bl. a. av Luthers brev till »Guds vänner» i dessa städer. Den polske konungen Sigismund August (d. 1572) tillförsäkrade den evangeliska tron full frihet men hans efterträdare 259 Stephan Bathory stadfäste icke Sigismunds privilegier, utan satte igång en motreformation. 1612 förbjöds all gudstjänst på modersmäålet. Först när Estland och Lettland infogats i det svenska riket och särskilt i samband med 1686 års svenska kyrkolag — som trädde i kraft i Estland 1692 och i Livland 1694 -— återfick den evangeliska kyrkan sina fri- och rättigheter. Redan 1686 översattes N T. till estniska (bibeln översattes 1739). Då de båda länderna kommo under ryskt välde, freden i Nystad 1721, förvandlades de evangeliska kyrkorna till landskyrkor (Landeskirchen), och 1832 utarbetades en ny kyrkolag för de evangeliska församlingarna i Ryssland. Den byggde huvudsakligen på den svenska kyrkolagen från 1686. Genom försäkran om sociala lättnader och löfte om s. k. »själajord» övergick under åren 1845—48 c:a 9 % av Estlands befolkning till den grekisk-ortodoxa kyrkan. I Lettland och Litauen var antalet betydligt mindre. Särskilt kejsar Alexander III:s regim kan karakteriseras som en svår russificeringsperiod även i religiöst hänseende. Under tiden 1885—94 anhängiggjordes över 200 religiösa processer vid domstolar i Estland och Lettland, och ett hundratal evangeliska prästmän voro anklagade för brott mot den grekisk-ortodoxa kyrkan. Efter kejsar Nikolaus II:s frihetsmanifest 1905 återvände tusentals människor till den evangeliska kyrkan. Genom revolutionen 1917 avskaffades för kyrkan alla administrativa hinder, likaså statsreligionen. I de självständiga estniska och lettiska staterna (1918—40), var kyrkan skild från staten. Religionsutövningen var helt fri, religionsundervisningen frivillig. Genom folkomröstning i Estland 1923 blev den dock obligatorisk i folkskolorna i detta land. De teologiska fakulteterna i Tartu (Dorpat) och Riga voro fortfarande statliga. Till 1926 fördes civilregistret av prästerskapet, sedan dess såväl av de borgerliga myndigheterna som av kyrkan. Genom 1926 års kyrkolag återfick kyrkan i Estland en del av den jordegendom, som fråntogs dem genom allmänna agrarreformen 1920. De 260