evangeliska kyrkorna i båda länderna organiserades som fria folkkyrkor. Administrativ enhet var lokalförsamlingen. Närmast högre instans var prosteriet som leddes av en prost samt prosterisynoden. Kyrkans exekutiva ledning ägde konsistoriet. Detta var sammansatt av präster och lekmän med biskopen som ordförande samt en lekman som v.ordf. Församlingarnas ekonomi upprätthölls genom församlingsmedlemmarnas frivilliga avgifter. Prästerna hade sin egen pensionskassa. Kyrkokongressen i Estland och synoderna i Lettland voro kyrkans högsta administrativa organ. Dessa voro sammansatta av prästmän och lekmän och hade bl. a. uppgiften att välja biskopen på livstid. 1940 fanns i Estland 171 lutherska församlingar och 189 kyrkor i 15 prosterier (14 estniska och 1 svenskt) samt 179 präster. Kyrkan leddes av en biskop (ärkebiskop) som vid sin sida hade en assisterande biskop. Den grekisk-katolska kyrkan i Estland separerade 1918 från patriarkatet i Moskva och bildade Estlands apostolisk-ortodoxa kyrka med egen metropolit och 3 stiftsbiskopar. Enligt 1934 års folkräkning voro 78 % av Estlands befolkning lutheraner, 19 % grekisk-ortodoxa. Metodister, baptister, adventister, mosaiska trosbekännare och romerska katoliker utgjorde sammanlagt 3 %. 1932 voro 56,5 % av Lettlands befolkning lutheraner, 23,5 % romerska katoliker — främst i Lettgallen, som tidigare varit polskt område — 9 % grekisk-ortodoxa och 6 % mosaiska trosbekännare. De återstående voro frikyrkliga. Sedan 1921 ägde den lettiska kyrkan en lettisk och en tysk biskop, båda valda av synoden, vilken i sin tur — i likhet med Estlands kyrkokongress — indirekt valts av samtliga församlingars medlemmar. Enligt konkordat av 1922 mellan påvestolen och den lettiska staten erhöllo Lettlands katoliker nationell kyrkoförfattning med ärkebiskop i Riga. Lettlands grekisk-ortodoxa kyrka erhöll statens erkännande 1924. Den tsariska regimens tryck var aldrig så starkt på Litauens romersk-katolska majoritet som på protestanterna i Estland och Lettland. På grund av sin större konser- 261 BALTISKA LÄNDERNA Riga domkyrka. Från senare hälften av 1500-talet. vatism voro också litauerna mera immuna gentemot både den grekisk-ortodoxa och den lutherska läran. Endast bland den tyskspråkiga befolkningen — särskilt i Memelområdet — hade framför allt den reformerta kyrkan en viss framgång. 1923 voro 80,5 % av Litauens befolkning romerska katoliker, 9,5 % grekisk-ortodoxa, 2,5 % protestanter och 7,8 % mosaiska trosbekännare. Äterstoden utgjordes av frikyrkliga. Genom konkordat av 1926 utgöra de romerska katolikerna en egen kyrkoprovins med ärkebiskop i Kaunas och 4 biskopar. Den protestantiska kyrkan i Litauen omfattar sedan 1921 en litauisk, en lettisk och en tysk synod. Numera lida alla de tre baltiska ländernas kyrkor hårt betryck. All deras egendom har förstatligats likasom kyrkorna och församlingslokalerna. Dessa upplåtas numera endast mot höga hyror. All kristendomsundervisning i skolorna är förbjuden och religionen en »privatsak». De teologiska fakulteterna i Tartu (Dorpat) och Riga ha stängts. Ända till 1945 hade Litauen ännu 3 romersk-katolska seminarier med sammanlagt 400 elever. Samma år stängdes 2 av dessa. Elevernas antal begränsades i det tredje som fortsatte sin verksamhet i Kaunas, till 150. 1947 stängdes även detta seminarium. Av Litauens 7 biskopar hade redan 1948 4 arresterats och 2 dött. Antalet präs- 262