betydende med ekskommunikation. Efter det 13. århundrede brugtes interdiktet meget hyppigt og mistede derved en del af sin effektivitet. Senere gik det så godt som af brug. Dog findes i 20. århundrede fire tilfælde af interdikt, idet to byer, en sognekirke og et kloster er blevet straffet dermed. Luther forkastede det store b., fordi det var forbundet med verdslige straffe som udelukkelse fra borgerlig ret o. 1. Verdsligt og åndeligt må skarpt holdes ude fra hinanden. Derimod bibeholder han det lille b., ved hvilket åbenbare halsstarrige syndere formenes adgang til sakramenterne og kirkens fællesskab. Bekendt er det, hvorledes Calvin i Genf forordnede en kirketugt, hvor kirkelige og borgerlige straffe gik helt i eet. De lutherske kirker opretholdt b. I »Danmarks og Norges Kirkeritual» 1685, kap. VII, og i >»Kyrkolagen av 1686», kap. X, gives der nøje forskrifter for behandlingen af åbenlyse syndere. Vil en åbenlys synder ikke omvende sig, skal præsten tre søndage i træk »lyse til b.» og alvorligt formane synderen til omvendelse, mens tid er. Nytter det ikke, følger b.-lysningen, der udelukker synderen fra kirkens ydre fællesskab, indtil han besinder sig og begærer afløsning*. Efter b.-lysningen skal synderen, om han (hun) er til stede, i menighedens påsyn føres ud af kirken. Prædikenen må han dog stadig overvære på en beskeden plads nederst i kirken. Afløsningen for b. sker under højtidelige former i kirken, om synderen kommer til besindelse. Hvormeget disse bestemmelser har været brugt, er ikke helt let at afgøre — i dag spiller de ingen rolle. Et vanskeligt spørgsmål vil kirketugten altid være under folkekirkelige forhold. Adskillige vil ganske afvise tale om b. og udelukkelse under henvisning til Jesu forhold til »toldere og syndere». Se også Afløsning, Kyrkotukt, Nøglemagten. Litt.: Foruden Codex jur. can. og de forskellige navnlig de nordiske landes kirkeret, se S. Baelter, Historiska anmärkningar om kyrko-ceremonierna (Sthm 1838); E. Eichmann, Acht und Bann im Reichsrecht des Mittelalters (Paderborn 265 BAPTISMEN 1909); H. Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611—1636 (diss. Uppsala 1939); E. Eichmann und K.Mörsdorf, Lehrbuch des Kirchenrechtes auf Grund des Codex Iuris Canonici, I—II (Paderborn 1949—50), og de forskellige fremstillinger af den praktiske teologi under Kyrkotukt. K.E. SK. BAPTISMEN (av grek. Bartile, neddoppa, döpa), en riktning inom den reformerta protestantismen, som framför allt kännetecknas av att den med hänvisning till N. T. förkastar barndopet och i stället praktiserar dop av vuxna genom nedsänkning. B. har sitt starkaste fäste i USA och England men är representerad över hela jorden. Baptisternas sammanlagda antal uppgick år 1951 till omkr. 18 milj. (de ryska baptisterna ej medräknade, se nedan). 1. Historia och utbredning. Under kyrkans äldre tider förekom det sporadiskt, att barndopet övergavs till förmån för de troendes dop. Verklig betydelse, praktiskt och teologiskt, fick reaktionen mot barndopet först i och med reformationstidens döparrörelse, anabaptismen*, som är upphovet till den egentliga b. Denna uppstod vid mötet mellan holländsk döparrörelse och engelsk nonkonformism i Amsterdam, där landsflyktiga engelska separatister funnit en fristad. Bland dem befann sig cambridgeteologen John Smyth (d. 1612), som efter att ha kommit i tvivel på barndopet år 1609 medelst begjutning döpte sig själv och några landsmän. Dessa bildade den första engelska baptistförsamlingen, som år 1612 återvände till England och där blev utgångspunkten för den ena riktningen inom den engelska b.: generalbaptismen (general: nåden gäller alla). Huvudgruppen av de engelska baptisterna — till dessa hörde bl. a. Milton och John Bunyan* — kallades partikularbaptister på grund av sin strängt calvinska lära (particular: återlösningen gäller endast de särskilt utvalda). De började på 1640-talet praktisera dop genom nedsänkning, generalbaptisterna följde efter, och alltsedan dess har nedsänkning varit oomtvistad baptistisk doppraxis. 1891 ägde en sammansmältning rum mellan de båda riktningarna, vilket 266