BARNEGUDSTJENESTE kəngregationalistiska församlingsprincipen: varje lokalförsamling är en självständig enhet, och samfundet, unionen o. s. v. är endast en form för församlingarnas samarbete. Samfundsledningen (i Sverige: missionsstyrelsen) har ej bestämmande, endast rådgivande myndighet. Lokalförsamlingen är organiserad efter N. T:s mönster med valda föreståndare, diakoner, församlingstjänare o. s. v. Medlemskap vinnes genom dop, föregånget av dopkandidatens bekännelse av sin tro på Kristus. Inom b. uppfattas dopet ofta som en symbolisk lydnads- och bekännelsehandling utan sakramental innebörd, men därjämte gör sig ett djupare betraktelsesätt gällande: i dopet meddelar Gud Anden och stadfäster tron. I allra senaste tid har Karl Barth betytt åtskilligt för att stärka den baptistiska dopuppfattningen. En tredje tendens inom b. går i rakt motsatt riktning och närmar sig kväkarnas åskådning: dopet är någonting utvärtes och umbärligt, och i överensstämmelse därmed ha vissa engelska och amerikanska baptistförsamlingar övergått till att praktisera öppet medlemskap. Det stora flertalet baptister fasthålla dock konsekvent vid dopet som villkor för medlemskap. Nattvarden betraktas i regel som en församlingens åminnelse- och gemenskapsmåltid. Inom den svenska b. är sluten kommunion traditionellt dominerande praxis, men en växande opinion kan iakttagas för det engelska bruket av öppen kommunion. — Religiös individualism i förening med krav på full trosfrihet har alltid varit ett utmärkande drag för b., vilket ytterligare stärkts genom de många förföljelser, som den fått utstå. I kampen för religionsfrihet har b. utfört en banbrytande gärning. Det baptistiska yrkandet på skilsmässa mellan stat och kyrka framstår som en naturlig konsekvens av denna totalåskådning. Litt.: 1. W. 7. Whitley, A baptist bibliography 1613—1837 1—2 (London 1917—23) ; R. G. Torbert, A history of the baptists (Philadelphia 1950); A. C. Underwood, A history of the English baptists (London 1947); G. Westin, Protestantismens historia i Amerikas Förenta Stater 271 (med litt.-förteckning, Sthm 1931); J. H. Rushbrooke, The baptist movement in the continent of Europe (London 1923); J. Lehmann—F. W. Herrmann, Geschichte der deutschen Baptisten 1—2 (Cassel 1922—23); N. J. Nordström, Svenska baptistsamfundets historia 1—2 (Sthm 1923 —28); N. J. Nordström, Svenska baptistsamfundet i ord och bild (Sthm 1938); Brev från och till den svenska baptismens banbrytare 1850— 1855, utg. av G. Westin (i Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld, III:1—2, Sthm 1933—34); Svenska Baptistsamfundets årsbok m. fl. årsböcker; P. Stiansen, Baptisternes historie i Norge (Oslo 1935); M. Neiiendam, Frikirker og sekter (3 ed. Khvn 1948, med litt.- hänvisn.) — 2. H. Wheeler Robinson, Baptist principles (London 1926, sv. övers.: Om dopet, Sthm 1947); dens., The life and faith of the baptists (London 1927); H. Cook, What baptists stand for (London 1947). T.B. BARNEGUDSTJENESTE er et forholdsvis nytt fenomen i kirkelivet. Forløper til de egentlige b. er søndagsskolens* fremvekst i England og deretter også i andre land fra slutten av 18. århundre. Ut fra de særlige forhold i England og Amerika kom de til å legge stor vekt på det rent kunskapsmeddelende — også i religiøs henseende. Dette preg beholdt stort sett søndagsskolen inntil de siste årtier av forrige århundre. I land etter land begynte der på denne tid å holdes særskilte b. i kirkene. Den første b. i Norge fant sannsynligvis sted i Oslo julaften 1876. Det er likeledes sannsynlig at de første førsøk med b. i kirkene begynte omtrent på denne tid også i de andre nordiske land. Formen for disse første b. var ofte noget improvisert og famlende etter som denne nye type gudstjeneste fikk større utbredelse og til dels også officiell anerkjennelse (i Norge i 1898), meldte også spørsmålet seg om å få et fast ritual. Ganske tidlig lykkedes dette i Norge, hvor den nye Alterbok av 1920 har et eget ritual for b. I Sverige antok Kyrkomötet i 1925 en særskilt ordning for b.- og ungdomsgudstjeneste. Denne ordning er igjen blitt en del endret i den nye Handboken av 1942. Den norske og svenske form for b. i kirken er stort sett en forenklet og forkortet utgave av den vanlige h ¢ø ymesse. Også den finske Kyrkohandboken 272