die kanonischen Evangelien (Tübingen 1847); Die Epochen der kirchlichen Geschichtsschreibung (Tübingen 1852); Das Christentum und die christl. Kirche der drei ersten Jahrh. (Tübingen 1853; senere ed. 1860 og 1863). Litt.: G. Fraedrich, F. C. B. (Gotha 1909); E. Schneider, F. C. B. (München 1909); A. Schweitzer, Geschichte der paulinischen Forschung (Tübingen 1911, s. 10—17); K. Barth, Die protestantische Theologie im 19. Jahrh. (Zürich 1947, s. 450—58). N. A. D. BEBUDELSEN til jomfru Maria (Luk. 1: 26—38) om Jesu fødsel er kronologisk og saklig (v. 26, v. 38) nær forbundet med b. til Sakarias om Johannes’ (1:5-—292). Den har også sine forbilleder i G. T. (1. Mos. 17: 16 f.; 18: 10 f.; Dom. 13:2 ff.; 1. Sam. 1:17). I alle disse tilfelle dreier det seg om fødselen av en sønn med et særegent frelseshistorisk kall, men her blir det gitt til gifte menn eller kvinner som på forhånd forgjeves hadde bedt om avkom. Maria derimot var jomfru og ennå kun trolovet, derfor står b. til henne i en særstilling: hun blir kalt til på absolutt underfull måte å bli mor til Messias, Guds sønn. Det var et kall som ikke bare forutsatte hennes frivillighet, men også krevet det største personlige offer, fordi det tillikemed den høyeste ære innebar den dypeste smerte, som hun i hvertfall delvis kunne forutse (Matt. 1:18 f.). B. går forøvrig ut på at Jesus både skulle være Guds og Davids sønn, og svarende til den jødiske Messias-forventning dveler den særlig ved at han skal arve Davids trone og regjere der til evig tid (v.32 f.). V. 27 fortolkes som oftest så at Maria var av Davids hus (likesom Josef 2:4) og at det var gjennom henne Jesus stammet fra David. Men da ordstillingen v. 27 snarere synes å kreve forbindelse av êf oïxov Aav (av Davids hus), med Josef, må vi vel etter Lukas forstå b. så at Jesu davidiske byrd var formidlet ved Josefs hjemføring av Maria som sin hustru etter loven (Matt. 1: 18 ff.). At Jesus tillike skulle være Guds sønn (v. 32) forklares v. 35 derav at den Hellige Änd skulle komme over Maria. Men Ånden er da ikke tenkt som mannlig faktor eller far, 285 BECK men som skaperisk kraft, frembringeren både av åndelig og legemlig liv (sml. 1. Mos. 1:2). At Jesus kalles Guds sønn betyr da ikke bare at han er Messias, men danner forutsetningen for han messianitet (sml. 2:49 med 38: 22). Se også Inkarnation, Jungfru Marie bebådelsedag. Litt.: O. Bardenhewer, Mariä Verkündigung (Biblische Studien X, 5, Freiburg 1905, kat.); Th. Zahn, Das Evangelium des Lucas (Leipzig 1913); L. Brun, Lukasevangeliet, s. 44 ff. (Oslo 1933—34). Se forøvrig litt. om Jungfrufødelsen. O.M. BECK, Johann Tobias (1804—78), tysk teolog. B. var 1827—36 präst i en landsresp. stadsförsamling, sedan akademisk lärare i Basel och från 1843 till sin död prof. i dogmatik och etik i Tübingen. Han hade vuxit upp i den schwabiska biblicismens* anda ochär denna riktnings självständige och originelle nydanare. Såväl J. A. Bengel som framför allt hans trognaste lärjunge M. F. Roos och även F. Chr. Oetinger, som sammansmälte Bengels eskatologiska bibelteologi med teosofiska element, ha påverkat B. Enligt B. är den heliga Skrift den enda källan för all teologisk kunskap. Den är inte, såsom ortodoxin förutsatte, en oorganisk samling av dogmer, utan innehåller »ett organiskt system», som uppenbarelsen har nedlagt i den genom de bibliska författarnas »teopneusti». Den kristne teologens uppgift är att upptäcka och framställa detta system, och han förmår detta endast genom »pneumatisk» exeges, d. v. s. om han själv är upplyst av den helige Ande. Den historiska och filologiska exegesen fattar endast Skriftens yttre och mänskliga sida. — Huvudtanken i det bibliska systemet ser B. i förbindelsen mellan skapelse- och frälsningsekonomin. Gud har i skapelsen nedlagt sin härlighet för att den skall utvecklas till hans ära. Detta syfte tjänar även logos’ inkarnation, som blev nödvändig efter syndafallet. Centralbegreppet i detta system är Guds rike, som är lokaliserat till himmelen, men som blir verklighet i de troende genom logos inverkan till förnyelse och fulländning av deras ande, 286